Trängsel i häktet i Uppsala
På häktet i Uppsalas flödar uppfinningsrikedomen. Videorum, arrest och träningsrum används som celler och att två häktade delar rum är inte ovanligt. Överbeläggningen kräver provisoriska lösningar och nästa år kan platserna bli ännu färre.
Lars Nilsson och Rose-Marie Pettersson är sambos både i häktet och utanför.
Foto: Staffan Claesson
Men om ett år kommer lokalerna på Salagatan att stå tomma. Häktet flyttar i stället till det nybyggda polishuset. Då riskerar den redan ansträngda utrymmesproblematiken att bli än mer ansträngd. Det nya polishuset rymmer visserligen 50 häktade mot dagens 38, men det är inte säkert att lokalerna på Ulleråker kommer att få fortsätta att användas och då krymper det totala antalet platser med två.
Häktad i videorummet
— I september kommer det att beslutas. Men får vi inte fortsätta använda platserna kommer det att bli väldigt svårt. Det är helt enkelt inte möjligt att klara i nuvarande situation, säger häkteschefen Mattias Fällström.
Det är varmt inne på häktet när UNT kommer, trots att fläktarna brusar med full styrka.
— Hoppas det är luftkonditionering på nya polishuset säger, personalplanerare Lena Klaar från soffan i personalrummet.
Hon har arbetat på häktet sedan 1979 och berättar att det är lugnt i dag - det är bara en som inte får plats. Han får sitta i ett rum som normalt används till videorum.
— Men för två veckor sedan hade vi överfullt med tio personer. Det skulle kanske inte vara så mycket på Kronobergshäktet där de har 300 platser, men för oss blir det ju väldigt stor skillnad, säger Mattias Fällström.
JO-anmälningar
I helgen fick träningslokalen utnyttjas som cell, och polisarresten har vid ett flertal tillfällen fått användas.
Många blir även kvar längre i häktet än vad regelverket tillåter.
— Egentligen får man bara sitta häktad i sju veckor efter dom. Sedan måste man till en anstalt. Men det gäller inte i praktiken. Det är vanligt att personer sitter i häktet i flera månader, säger Mattias Fällström.
Han berättar även att det i flera fall varit så att de dömda aldrig kommit till någon anstalt utan avtjänat hela sitt straff i häktet.
— Om de är dömda till kortare straff och sedan får sitta och vänta länge på plats är det till slut ingen idé att de flyttas. Detta har JO-anmälts flera gånger. Men man har kommit fram till att det inte finns något annat sätt, säger Mattias Fällström.
En timme i rastgården
Trots detta säger personalen att de häktade accepterat situationen. Förståelsen och samarbetsviljan är stor.
— De borde verkligen ha beröm som klarar det så bra. De vet att det blir tyngre för oss, säger Mattias Fällström.
De 38 cellerna ligger i en lång korridor. På de tunga vita celldörrarna sitter små magnetskyltar med ord som WC, besök eller transport.
— Utan dem skulle vi ha svårt att hålla reda på vad alla gör och är någonstans, säger Lena Klaar.
En timme per dag får de häktade vara ute på rastgården på polishusets tak. Gården är uppdelad på fem mindre tårtbitar där de häktade får vistas ensamma och en större där vissa speciellt utvalda får gå tillsammans. Den häktesvakt som sitter och övervakar rastgården kan se allt genom glasrutorna, men de häktade kan inte se personen som övervakar dem.
Sambos i häktet
— Rastgården är populär. Men när det är så varmt går de flesta inte omkring så mycket, utan brukar mest sola, säger Lena Klaar.
Lars Nilsson och Rose-Marie Pettersson var ute på gården efter frukosten klockan 7. De har varit sambos i ett par år - och har fått fortsätta vara det även i häktet. De bor i en så kallad dubbelcell där bara en dörr skiljer dem åt. Dörren är upplåst på dagen men låses igen på natten. Nu sitter de i sängen i och tittar på TV.
— Det blir mycket slötittande under dagen. Jag gillar speciellt att se simningen, säger Lars Nilsson.
De är dömda för stöld och har suttit i häktet i fyra veckor i väntan på anstaltsplats.
— Det är lite jobbigt med värmen, men annars är det bra här, säger Rose- Marie Pettersson.
Madrasser i träningsrummet
Dagarna fördriver de förutom att se på TV och gå uppe på rastgården genom att prata.
— Och jag läser ganska mycket. Det brukar komma en bokvagn som man kan låna av, säger Rose-Marie Pettersson och visar på bokhyllan där böcker av Hans Alfredsson, Helene Fielding och Staffan Westerberg står uppradade.
När det gäller platsbristen säger Rose-Marie Pettersson och Lars Nilsson att de inte blivit drabbade själva, men att det märkt att häktespersonalen oftare är stressad och lättirriterad.
— Och så frågade de oss om vi kunde tänka oss att sova på madrasser i träningsrummet ifall det kom fler hit. Men så har det inte blivit än, säger Lars Nilsson.
Så jobbar vi med nyheter