Redan innan Mustasch hade spelat en enda ton så kände sig den numera mustaschlöse Ralf Gyllenhammar tydligen nödgad att slå fast att han faktiskt var han, och att bandet inte hade bytt sångare, detta eftersom han av någon outgrundlig anledning hade fått för sig att spöka ut sig i en långhårig peruk. Det hade kanske kunnat passera som tillfälligt spexande men i och med att han valde att behålla den på under hela kvällen så var ribban redan där lagd på buskisnivå.
Det faktum att Mustasch denna kväll spelade på Svandammshallarna kan nog i mångt och mycket tillskrivas frontmannens mediala exponering i diverse tv-program snarare än kvaliteten på bandets senaste skiva Thank you for the demon. För nya låtar som Feared and Hated och Borderline består av precis samma slags stabbigt osvängiga ölhävarrock som bandet har byggt sin karriär på. Den skrala publikuppslutningen skvallrade också om att någon kraftigt hade överskattat Mustasch dragningskraft.
Medan resten av bandet gjorde sitt bästa för att hålla ihop det hela så tycktes Gyllenhammar helhjärtat ägna sig åt att genom sitt ofokuserade flamsande slarva bort bandets stora hits som Double Nature, I Hunt Alone, Black City och Down In Black, detta varvades med ett mellansnack som var så pubertalt att det förde tankarna till Eddie Meduza snarare än hårdrock.
Den show som Mustasch uppvisade med påkostade ljus och lasereffekter och ett riktigt maffigt ljud visade att bandet har ambitioner och intentioner att vara ett arenaband, då är det varken försvarbart eller acceptabelt med en frontman som tramsar runt som om han befann sig på den lokala fritidsgården.