Tog första världskriget slut 1918?
En gemensam och viktig tanke i många av de betraktelser som nu görs är att första världskriget är själva den urkatastrof som skapat så många av den moderna världens plågor - som nazism, fascism, kommunism - och att dagens säkerhetspolitiska utmaningar - Balkan, Irak, Israel/Palestina - till stor del har sin rot i händelser med anknytning just till första världskriget. Men ofta finns också en känsla av att vi i dag kan stå inför ett paradigmskifte lika omvälvande som det som utlöstes när detta krig började 1914.
Ibland märker man också en uttalad eller outtalad föreställning om att världen före första världskriget var mer idyllisk än den som kom efteråt. Det kejserliga Tyskland var något helt annat än det som Hitler skapade, dubbelmonarkin Österrike-Ungern gav tjecker, ungrare, slovaker, polacker, kroater och andra långt större frihet och välstånd än vad kommunismen gav under nittonhundratalets andra halva. Den som jämför med verkligheten under Stalin kan se till och med tsartidens Ryssland i ett nostalgiskt skimmer.
Och självklart var alla de totalitära regimer som präglade 1900-talets historia värre än sina föregångare före 1914. Men man kan inte stanna vid den iakttagelsen. Kriget var en ofattbar tragedi, en av dessa händelser som aldrig borde ha fått inträffa men som ändå drevs fram av mänsklig dårskap, fåfänga och ansvarslöshet. Men det betyder inte att det inte fanns någon väsentlig skillnad mellan de stater och regimer som gick i krig mot varandra.
Just frågan om ansvarsutkrävande - en av demokratins grundvalar - markerar en avgörande skiljelinje. Tyskland före första världskriget var ett välordnat samhälle, med fackföreningar, partier, relativt fri debatt och ett utbyggt välfärdssystem. Men, som redan Jan Olof Olsson konstaterade i sin klassiska skildring 1914 från 1964 så var kejsartidens Tyskland ett bygge där ingen hade brytt sig om den översta våningen.
Folket valde riksdagsmän, men kejsaren valde regering. Armén var en stat i staten, oåtkomlig för politisk insyn. Klicken kring kejsaren gjorde vad som föll dem in utan att någonsin kunna ställas till svars. När kriget hösten 1918 var förlorat sjappade kejsaren till Holland - de politiker som aldrig tillåtits påverka några beslut av vikt fick be de segrande västmakterna om fred medan arméledningen vägrade att acceptera något ansvar för katastrofen.
Österrike-Ungern var ett skal där den ungerska rikshalvan leddes av nationalister som krävde allt för egen del men inte godtog några krav från minoriteter i det egna landet och den enda politiska idén var att huset Habsburg alltid skulle regera någonstans i Europa. Ryssland var ett självhärskardöme styrt av en tsar utan verklighetskontakt och i många avseenden just det "folkens fängelse" som Lenin talade om (och återskapade så fort han fick möjlighet).
De få odelat positiva följderna av kriget, som Finlands, Polens och de baltiska ländernas frigörelse, hade på ett eller annat sätt kunnat vinnas första världskriget förutan. Versaillesfreden ritade om Europas politiska karta, men både kartan och det krigsskadestånd som ålades Tyskland ses allmänt som utgångspunkten för nästa krig. Det är svårt att säga emot, men den brittiska historikern Margaret Macmillan har nyligen försökt (Peacemakers, 2001). De ledare som förhandlade fram fredsfördraget kunde inte förutse 30-talsdepressionen eller reaktionerna på den ekonomiska krisen. Inom några få år var de själva bort från den politiska scenen. Även om Tyskland hade behandlats nästan som en segrarmakt så hade Hitlers världsbild och politiska metoder varit desamma.
Rätt eller fel? På en punkt är Macmillans analys helt invändningsfri: Fredsstiftarnas sätt att behandla världen utanför Europa bidrog till stämningar som fortfarande skapar problem för västvärlden.
Så jobbar vi med nyheter