Tirana: staden med kontraster

Jag antar att ni tycker att Albanien låter som ett udda resmål och det tyckte jag också, innan jag var där. Redan när jag bokade min biljett sa den vänliga tanten bakom disken till mig att jag skulle vara beredd på att det inte ser ut som här. Jaja, tänkte jag, hur farligt kan det vara? Det är ju Europa. Men precis som för de flesta var Albanien en mörk fläck för mig. Det enda jag visste var att landet låg någonstans vid Grekland, att det var litet och ganska fattigt också, eller?

När jag var framme på flygplatsen i Tirana, huvudstaden, förvånades jag över hur fräscht och nybyggt allting var. Men i bilen på väg till lägenheten där jag skulle bo började min förundran sjunka igen. Vi svängde in på en smal liten grusväg som var krokig, lerig och full med stora gropar och fortsatte på den ett bra tag. När jag klev ur bilen och såg mig omkring fick jag en chock. Det kändes som om jag hade kommit till de fattiga områdena efter krigen, som de filmar på nyheterna Det fanns sönderfallna hus och de som var bebodda såg ut som ruckel. Soporna slängdes i ett hörn på marken och gamla byggställningar stod lite överallt. Kan man verkligen bo här, undrade jag.

Och ja, det kunde man tydligen. Ett strömavbrott varje morgon går ju att leva med. Att behöva gå sju trappor varje dag på grund av avsaknad hiss skadar ju igen. En promenad på 15-20 minuter till asfaltvägen där man sedan fick ta buss eller taxi in till stan, gjorde heller inte så mycket. I övrigt var det som vilken storstad som helst. Hjärtat i Tirana var oemotståndligt, med höga ståtliga byggnader, fontäner, museer och roliga sevärdheter. Kanske förundrades jag så mycket av staden för att jag såg de starka kontrasterna och för att jag hade förberett mig på att inte möta några flådigheter. Men jag blev helt klart förälskad.

Det som framför allt gjorde starkast intryck på mig var människorna där. Alla var otroligt positiva, vänliga och trevliga. Jag fick hela tiden frågor om allting var bra, om jag var hungrig, trött eller behövde någonting. En kväll träffade jag en kvinna som berättade att hon precis hade flyttat tillbaka efter att ha bott i London i två år. Jag undrade hur det kom sig och hon svarade att allting är så mycket roligare i Tirana.

Och det var det som gav mig en tankeställare. I Sverige vill vi studera, jobba och flytta utomlands. I Albanien vill människorna stanna, trots att deras förutsättningar är mycket sämre än våra. De uppskattar varandra på ett helt annat sätt och lever livet trots all misär. Kanske något vi borde lära av?

Tirana: staden med kontraster

Fräscha nybyggen och till synes krigshärjade området. Kaktus Sara Ulander reste nyligen till Albaniens huvudstad Tirana och fann en stad full av kontraster.