Tio barn och allt rullar på

Vi kommer fram till familjen Algesons hus samtidigt som pappa Johnny svänger in på gårdsplan och parkerar bilen som han åkt till jobbet med tidigt i morse. På uppfarten står också en grön minibuss med plats för åtta personer. Det är en stor buss för att vara för en barnfamilj men den räcker ändå inte till.
– Vi får ta bägge bilarna om alla ska i väg någonstans, annars får vi inte plats. Men det går det med, säger Johnny Algeson och visar oss upp mot huset.

I farstun hänger mängder med overaller, jackor och täckbyxor på krokar i en prydlig rad, allt ordnat efter ålder, från minstingen Alice, sex månader till äldsta dottern Felicia, 14 år.

Innanför hallen väntar mamma Jenny Algeson och de tio barnen. Men inte en tillstymmelse till hög ljudnivå. Det är behagligt småprat som möter oss.
– Hej pappa, ropar några av de äldre som sitter framför en dator och spelar ett spel.

Johnny Algeson tar upp Disa, tre år, i famnen och ger henne en kram, samtidigt som han klappar om de andra barnen.

Alice, sex månader, ligger på en filt i köket och jollrar, Elliott, fem år, böjer sig över henne och lyfter upp henne och snur rar runt, vilket får henne att kikna av skratt.
– Barnen tar hand om varandra på olika sätt. De äldre uppfostrar varandra, de yngre leker med de minsta, säger Jenny Algeson och berättar att alla barnen har varit lätta att ha att göra med.
– De har varit lugna som bebisar. Det här med att vi är en stor familj tror jag inte att de tänker så mycket på, de är vana att alltid ha varandra, säger hon.

Oliver 11 år, inflikar att han tycker att det är kul med många syskon, för man har alltid någon att leka med.

Och mamma Jenny, tycker att det känns tomt hemma om det bara så är ett barn som är hemifrån, till exempel hos någon kompis.

Familjen Algesons vardagsliv skildras på måndagskvällar i den femte säsongen av Familjen Annorlunda. Serien spelades in i höstas och då var ett filmteam med familjen i femton timmar i sträck på helgerna.
– Först var vi tveksamma till att vara med, det kändes för privat. Men sen funderade vi och kom fram till att vi ville. Och vi är mer än nöjda med resultatet, för inget är fejkat, vi är oss själva hela tiden, säger Johnny Algeson.

De två första programmen tittade hela familjen på när de satt i sin stora rosa soffa på övervåningen. Men nu har de bandat de andra delarna som sänts hittills.
– För att vi kom efter i läggningsproceduren, förklarar Johnny, som är uppvuxen i en trebarnsfamilj. Jenny, däremot, har elva syskon och har bara goda minnen från sin uppväxt.

Hon och Johnny blev ett par när de var 17 och 21 år gamla. Nu är de 38 respektive 42 år.
– Vi hade inte en tanke på att skaffa många barn när vi träffades. Vi bodde i Bro på den tiden men ville flytta ut på landet. Sen när vi trillade på det här huset började en efter en dimpa ner. Men vi har inget svar på varför det blev just tio, säger Johnny.

Det var först när de tre äldsta barnen var födda som de tyckte att de fick mer att göra.

När nummer sju var född, funderade de på om det kunde vara lagom. Men så blev det ändå tio. De har fått frågan om de är religiösa och om det är därför de skaffat många barn. Men så är det inte.
– Den enkla förklaringen är att vi tycker om barn, jag tycker att det är jättehärligt att få vara med i deras liv och se hur de växer upp. Man får så mycket kärlek tillbaka.
Och så trivs jag med att vara hemma, säger Jenny Algeson.
– Ja, vi tycker om det här livet, med allt vad det innebär. Det händer alltid något och vi har roligt ihop, inflikar Johnny Algeson, som jobbar som lagerarbetare på Coops centrallager i Bro.

Han sticker hemifrån vid sextiden på morgonen. Då börjar Jenny väcka alla barnen, sex barn går i skolan och ska hinna med skolbussen.
– Visst blir det mycket tjat på morgonen, det kommer man inte ifrån, vi är nog inte mer annorlunda än andra barnfamiljer. Jag kan också tappa tålamodet ibland, säger Jenny.

Det är extra mycket av allt som har att göra med hushållsarbete. Matinköp, tvätt, matlagning, städning och disk, är en följetong som aldrig tar slut.
– Vi har ganska fasta rutiner för allt, det måste man ha för att klara vardagen. Vi är nog ganska stresståliga också, säger Jenny, som tittar frågande på mig när jag undrar om hon kan lägga sig ner i soffan och vila om hon känner för det.
– En del tycker att vi är duktiga, andra tycker vi är helknasiga som frivilligt skaffat så många barn. Själv kan jag bara konstatera att det gått lätt att föda fram barnen och alla är lätta att ha att göra med, de har sina personligheter men de är alla envisa och bestämda – och blåögda.

Lovisa, sex år, är den som tar med oss på en husesyn, hon tar min hand när vi går upp för trappan och berättar utförligt hur de har det ordnat.
– Här sitter vi och tittar på teve tillsammans, säger hon och pekar mot den ro. De tre äldsta har var sitt rum på övervåningen. Två av barnen delar rum med varandra och de fyra yngsta sover i samma rum på nedervåningen, intill föräldrarnas rum, där också minstingen Alice sover.
– Vi är trångbodda, klart man skulle behöva ha det lite större men vi har redan byggt ut en gång, säger Johnny.

I teveserien beskrivs de som en sportig och aktiv familj som gillar att göra saker. Barnen spelar fotboll och innebandy flera gånger i veckan och Johnny är innebandytränare för deras lag. Jenny gillar också sport och hänger ofta med på träningar och matcher. På somrarna åker de och badar och spelar minigolf. Men aktiviteter som Gröna Lund och andra ställen med stora folksamlingar undviker de när de gör saker ihop.
– Barnen åker på sådana aktiviteter en och en med sina gudföräldrar. Man kan inte hålla rätt på tio barn, det är så lätt att någon kommer bort och så är det för dyrt, säger Johnny.

De klarar sig på en lön och barnbidrag men får hålla i plånboken. Jenny jobbade extra som parkarbetare och städare innan barnen kom. När de blir större tänker hon börja jobba igen.
– När föräldrapenningen är slut blir det nog så att jag går ut i arbetslivet igen, säger hon.

Egen tid för varandra är inget de är bortskämda med. När Jenny fyllde 30 gick hon och Johnny ut på restaurang, något de också gjorde när Johnny fyllde 40. En stund på kvällen blir det på sin höjd när alla barnen sover.
– Vi ses när vi går förbi varandra med ett barn på armen, skojar Jenny.

Sista frågan innan vi lämnar familjen Algeson är nästan oundviklig, av ren nyfikenhet frågar jag om de kan tänka sig fler barn. Både Jenny och Johnny svarar lite kryptiskt att folk i deras närhet tyckte att de skulle ha tvåsiffrigt när de hade nio barn. Fotbollsintresserade som de är, pratar de om hur det vore att ha ett helt fotbollslag, som består av elva spelare.