Tio år med verklig teve

Sett i backspegeln framstår lördagen den 13 september 1997 som dagen då televisionen förlorade sin oskuld, då det allra mest privata förvandlades till bred underhållning och då "vanliga" människor började upphöjas till hårdexponerade stjärnor.
Premiäravsnittet av Expedition Robinson dömdes ut redan innan det hade sänts och kallades för "fascist-tv" eller "Mobbingson". En tittarorkan fick SVT:s dåvarande nöjeschef, den danskfödda Pia Marquard, att lämna sin post med motiveringen att hon inte förstod sig på den svenska folksjälen.
Expressens mångårige TV-krönikör Anders Björkman var en av de miljoner svenskar som bänkade sig framför apparaten den ödesdigra tv-kvällen i september.
- Jag minns upphetsningen, moralpaniken och pratet om mobbning. Själv förhöll jag mig något avvaktande om jag minns rätt. Men jag tyckte inte att programmet var bra. Det var det nästan ingen som gjorde. Vi förstod ju inte vad det var, säger han.

Tittarna hade också sagt ifrån på skarpen. De ville inte ha Robinson i rutan. Ändå fortsatte de att titta, igen och igen. Snart visade det sig att det tittarna verkligen ville ha var dokusåpor där människor röstades ut och där deras privata förehavanden fläktes ut på bästa sändningstid. Folksjälen var plötsligt såpafrälst.
- Det vände någonstans vid tredje avsnittet av Robinson. Tittarsiffrorna var höga och det blev en så kallad snackis. Tidningarna skrev mer och vi märkte snabbt vilka Robinsonprofiler som gick hem hos läsarna. Efter ett tag gick det nästan att skapa ett format för hur Robinsonbevakningen skulle se ut flera veckor i förväg, säger Anders Björkman.
Villa Medusa, Big Brother, Temptation Island, Baren, Paradise Hotel och en mängd andra dokusåpaformat susade förbi i rutan. Nya tv-stjärnor tändes och släcktes i ett hysteriskt tempo. "Riktiga" kändisar, talangfulla artister och konstnärer som hade arbetat hårt för att förtjäna sin plats i rampljuset, tvingades se på medan de blev omsprungna av tribaltatuerade plåtslagare från Sunne, frispråkiga glamourmodeller och en uppländsk naturist iförd toppluva.

I sitt Sommarprogram i radio 2005 redogjorde den etablerade artisten Mauro Scocco för sin syn på mediernas nya fokusering på dokusåpakändisar.
"Folk ser programmen och folk köper tidningarna som handlar om dem. Det enda är att det ställer en själv i en underlig sits. Man känner sig lite annorlunda. Det är som att alla utom en själv plötsligt börjat äta bajs."
Kritiken mot dokusåpaserierna har emellertid inte stannat vid omdömen som "usel tv" eller "förnedrings-tv". Många har också tagit tillfället i akt att beskylla dokusåparevolutionen för att ligga bakom en genomgripande infantilisering och brutalisering av hela samhället. De senaste årens babbliga bloggande kring privatlivets trivialiteter betraktas som ännu en utväxt på detta cynismens träd. Men Anders Björkman håller inte riktigt med.
- Jag är tveksam till att dokusåporna skulle ha haft någon större effekt på samhällsklimatet. Mycket av det som händer i dokusåporna fanns ju redan innan, på arbetsplatser och i andra sociala sammanhang. Den enda skillnaden var att man kunde se det på tv, säger han.

Medan de flesta debattörer har dömt ut dokusåporna som skadliga för den uppväxande generationen så finns det de som i stället har hävdat att realityprogrammen har haft en god inverkan på ungdomar.
- De som har varit positiva har sagt att unga lär sig mycket om vuxenlivet och mänskliga relationer när de tittar på dokusåpor, förklarar Anders Björkman.
Att somliga dokusåpor ändå har överskridit anständighetsgränserna håller dock Anders Björkman med om.
- Big Brother var nog värst. Ibland valde de ju ut rena borderfall. Det var påsättningar under täcken och de ställde in sprit till deltagarna. Det är klart att de som var med kanske inte visade upp sina allra bästa personligheter under de förutsättningarna.
I praktiken så har det dock redan skett en omsvängning i tv-tablåerna. Den slaskiga skandalsåpans tidevarv är på upphällningen. Numera skildras de flesta såpadeltagare i stället med respekt och värme.
- Utslagningsdokusåpan har blivit för tjatig. När Kanal 5 sände Mullvaden för något år sedan blev det ett fiasko. Den starkaste trenden nu är feel good-såporna som inleddes med Z-TV:s fotbollssåpa FC Z. Det handlar mer om relationer än om intriger numera. TV 4:s Bonde söker fru och TV 3:s nya såpa Ensam mamma söker är goda exempel på det, förklarar Anders Björkman.

Trots det höjs det fortfarande krav på ett hårdare regelverk kring dokusåporna. Så sent som förra sommaren krävde kristdemokraterna att man skulle införa åldersgränser för deltagare i dokusåpor. Även Anders Björkman anser att det kan vara problematiskt när minderåriga förekommer i dokusåpasammanhang.
- Det var min främsta invändning mot Ensam mamma söker. Mammorna sitter med barnen och pratar om vilken deltagare som kan bli en bra pappa. I den åldern är man nog inte riktigt mogen att bli indragen i ett tv-program, menar han.
Samtidigt betonar Anders Björkman att det har vuxit upp en ny generation som betraktar dokusåporna som något naturligt och självklart.
- Det märktes i SVT:s snälla barnsåpa Wild Kids. Ungarna förstod spelreglerna och de visste precis hur de skulle agera, säger han.
På senare tid har dokusåporna dessutom börjat ta upp allt fler seriösa sidor av livet. TV 3:s ny dokudrama Sjukhuset är i själva verket en seriös samhällsdokumentär, förpackad i ett förföriskt, rosa såpafluff.

I vinjetten ler Christian Wentzel, presenterad av TV 3 som "den stilige läkaren", flirtigt mot kameran. I nästa scen akutbehandlar han ett nyfött barn. Tramsiga ytligheter och det dödligaste av allvar i samma program, rosenrött och kolsvart, precis som livet självt. Det är ofta så den nya generationen dokusåpor ser ut.
Faktum är att dokusåpan äntligen har börjat göra skäl för sitt namn. Den traditionstyngda och högt respekterade tv-genren dokumentären har äntligen börjat vävas samman med den allra mest bespottade formen av underhållning, såpan. Och det är amerikansk tv som leder utvecklingen.
I våras sände SVT den amerikanska realityserien Svarta eller vita där två familjer bytte hudfärger med varandra. Den vita familjen sminkades svart och den svarta förvandlades till vit. Det hade kunnat bli i ett program fullt av skandalösa rasfördomar och gräl. I stället blev det en serie full av intelligenta resonemang kring ett delat och ojämlikt USA, en problematiserande dokusåpa där även tittarens förutfattade meningar sattes på prov.

Tv-skribenten Kjell Häglund, som bland annat driver den uppmärksammade populärkultursajten Weird Science, har länge haft ett öga på dokusåpautvecklingen i USA.
- Det jag gillar med amerikanska reality shows är att de kan vara så utsökt specialiserade, från att följa en av Hollywoods ledande fastighetsmäklare i Flipping out till de imponerande modedesigner- och inredningsarkitekttävlingarna, där deltagarna faktiskt är äldre, erfarna och har ruskiga CV:n. Det är inte "talangjakter" utan tävlingar på inspirerande elitnivå. Eller som när filmregissörer tävlade mot varandra i sommarens On the lot.
2006 års vinnare i talangsåpan American Idol var den erfarerne och gråhårige Taylor Hicks, en 30-årig sångare vars utseende mer påminner om Jay Lenos än Justin Timberlakes. Det förefaller osannolikt att den svenska Idoljuryn skulle våga omfamna en sådan kandidat, mitt i en skock av valpiga och formbara tonårslöften.
- TV 4:s Idol är löjligt trendängslig och oroligt ungdomsfixerad. USA-förlagan fokuserar helt på artistisk professionalism, alldeles oavsett deltagarnas ålder, genre eller utseende, konstaterar Kjell Häglund.

Det ser ut som att vi håller på att träda in i en ny dokusåpaålder även i svensk tv, där allvar, respekt och verklig talang går före lättköpta skandaler och sensationer. I så fall kan man faktiskt säga att dokusåpacirkeln håller på att slutas.
- De dokusåpor som gjordes före Robinson var ofta mer seriösa. I England sändes det till exempel flera arbetsplatsreportage som var upphottade i såpastil. Det är så det är med trender. Till slut sker det en övermättnad och utvecklingen vänder tillbaka. Personligen är jag övertygad om att dokusåpagenren kommer att finnas kvar även i framtiden, även om den förstås kommer att se annorlunda ut, säger Anders Björkman.