Hostattackerna var djupa, berättar Tindra Westling, som om de kom nedifrån tåspetsarna. Hon är en av dem som drabbats av mykoplasma, bakterien som orsakar luftvägsinfektioner över hela landet.
Då, när hostan kom, jobbade hon dels som konditor, och på sitt nya jobb: en bar i Uppsala. En stor del av hennes liv kretsade också kring sång. Hon sjöng hemma i Gränby där hon bor med sin pojkvän, och i studion eller på små spelningar.
Nu har det gått två månader sedan Tindra Westling fick mykoplasma – men hon hostar fortfarande blod.
Hon sitter på en bänk i Gränby Park. Intill leker barnen på förskolan, men de allra flesta är på jobbet denna förmiddag.
– Jag har inte kunnat sova. Så fort jag somnat har jag vaknat av att jag behövde hosta. Och när jag för första gången började hosta blod, tvekade inte min kille att köra in mig till akuten, säger Tindra Westling.
På sjukhuset fick hon testa sig för 19 olika infektioner, och mykoplasma visade ett positivt resultat. Själv hade hon ingen aning om vad bakterien var för något, men började direkt söka efter information om bakterien. Lättad att det inte rörde sig om någon farligare sjukdom hämtade hon ut sin antibiotikakur.
Men den hjälpte inte alls, upplevde Tindra Westling. Antibiotikan tog förvisso kål på bakterien, men hostan har hållit i sig, och så även feberfrossan och orkeslösheten. Sjukskrivningen var ett faktum, och tillsammans med sin pojkvän har 21-åringen skärmat av sig från resten av samhället. Dels för att skydda andra från smittan, dels för att hon inte orkat leva ett normalt liv.
– Bara att titta på en film är jobbigt. Jag avbryts av mina hostattacker och försöker dricka te med honung för att det ska lugna sig. Ibland tar vi en kort promenad. Men vi träffar inga längre.
Hon har återkommit till vården för att se till så att det inte är något annat som varit fel, men blodprov och lungröntgen har visat att allt är i sin ordning. Nu försöker Tindra Westling ha tålamod.
– Det har känts som någonting kroniskt för mig, för det är så konstigt. Men det går sakta framåt.
När hon fick sitt positiva provsvar i september hade hon aldrig kunnat föreställa sig att sjukdomen skulle vara såhär envis.
Vad ser du mest fram emot med att bli frisk?
– Att leva ett normalt liv igen. Jobba, göra saker på fritiden, träffa vänner. Och så ser jag väldigt mycket fram emot att kunna sjunga igen.