Timbuktu allt mer nervös

Timbuktu ligger i startgroparna. Nästa fredag, den 2 mars, ger han sig ut på turné igen med kompbandet Damn. Med sig på turnén har han femte albumet Oberoendeframkallande och en ny gäst, rapparen Mapei från Stockholm.
- Vi känner inte varandra över huvudtaget på scen, så det blir lite att lära känna en ny människa. Jag och Jens (rapparen Chords, reds. anm.) är ju mer eller mindre som siamesiska tvillingar på scen. Så det blir kul att skaka om och göra lite nya grejer, säger Timbuktu.

Folkkär
Han pratar glatt om albumet som just har landat på skivdiskarna och som han självsäkert hävdar är det bästa han gjort. Och kritikerna verkar hålla med honom. Efter succén med förra plattan Alla vill till himmelen men ingen vill dö, verkar det dessutom som att Timbuktu tagit steget från framgångsrik till folkkär - ett begrepp han tar med fattning. Många gillar min musik och det är jag jävligt tacksam för. Trots detta hävdar han att nervositeten inför skivsläppen bara har blivit värre med åren.
- Man blir så nervös för recensioner - kommer folk att lyssna på den? Kommer de att ge det den chans som jag vill att de ska? Oavsett om jag känner att jag gjort en av mina bästa skivor, så har man ändå förväntningar. Det betyder otroligt mycket för mig, det är viktigt, oproportionerligt viktigt.

Vild blandning
På Oberoendeframkallande blandar Timbuktu vilt mariachitrumpeter, slick funk, reggae och flamenco. Han har till och med fått in en släng av folkmusik via Dungen som bidrar med fiolspel på Lasternas. Ytterligare ett steg bort från traditionell hiphop för Malmö-rapparen som tidigare sagt att han knappt tycker att han gör hiphop längre? Nej, nu vill han måla om bilden.
- Jag tycker att det jag gör ganska självklart är hiphop, men med vår take på den. Det som är hiphop med det är vårt synsätt, någon sorts respektlöshet, att man bara plockar in grejer utan att tänka på om man kan det eller inte. Jag tycker faktiskt att det är mer hiphop än vad jag själv har gett det credit för tidigare. Det är hjärtat, det är där vi kommer ifrån.

Klimatångest
Textmässigt har han riktat blicken ännu tajtare mot sin person än på tidigare album. Vilket också märks i ett av de mer samhällsfärgade spåren Bra, bra, som tar upp klimathotet. Där är det inte makthavarna som är i fokus, utan han själv.
- Jag hade tittat på dokumentärserien Planeten och fick global ångest. Lite Shit, vi har ju sabbat vår planet och det är mitt fel. För en gångs skull kunde jag inte peka finger på någon makthavare utan det är ju jag som inte tar mitt ansvar. Och det gör jag inte. Jag sopsorterar inte fläckfritt. Och det är ju hos varje människa en sådan förändring måste det ske. Men jag vet inte om jag är villig att sluta äta kött eller börja äta sojabönor.
Oavsett vilken riktning hans skivor tar - efter fem album tycker Timbuktu ändå att han drivs framåt av samma sak.
- Den huvudsakliga drivkraften är beroendet av att uttrycka mig. Jag är väldigt beroende av det, och det är det som ligger bakom albumtiteln. Paradoxen är viljan att vara fri och bestämma över vad man gör själv, men egentligen är jag en slav under det jag håller på med. Jag mår inte hundraprocentigt om jag inte får skriva mina texter och ordlekar.

Timbuktu allt mer nervös

Guldskiva på hyllan och folkkär-stämpeln i pannan. Men att släppa skivor har inte blivit lättare för albumaktuelle Timbuktu.- Jag borde nog ha en mer hälsosam distans till det, säger han.