Förr i världen kunde man mäta produktionsvolymer och räkna med att få en någorlunda rättvisande bild av utvecklingen. Människans totala påverkan på planeten var ännu inte så stor att man behövde väga in sådant som avfallsmängder, naturkapital eller effekter på ekosystemtjänster i kalkylerna (se ledarsidan förra söndagen). Klas Eklund, senior economist vid SE-Banken, illustrerade i en föreläsning 2011 detta med att konstatera att den verkliga ekonomiska tillväxten i Kina 2007 bara var ungefär hälften av den officiella siffran på 12 procent. Räkenskaperna utelämnade till exempel miljöeffekter som 700 000 för tidigt döda på grund av sot från koleldning eller förgiftning av tungmetaller, och skador på naturkapitalet genom förgiftade vattendrag eller ökenspridning (Grön kapitalism, Bertil Ohlin-institutet 2011).
Tillväxt skedde ändå, om än i måttligare skala, och tillväxtsiffrorna är inte ointressanta. Men det vi egentligen vill uppnå är ju inte höga tillväxtsiffror i sig utan andra mål – däribland sådant som höjd folkhälsa och minskad barnadödlighet. En hög BNP-tillväxt kan vara en hjälp att nå sådana mål, men att nöja sig med höga tillväxtsiffror leder vilse. På samma sätt är det meningslöst att sätta upp ett tak för hur stor tillväxten bör bli och tro att man på det sättet uppnår något miljöpolitiskt mål. Däremot kan och bör man sätta upp mål för utsläppsminskningar, återställda vattendrag, ökad återvinning av avfall och annat.
Den så kallade Brundtland-kommissionen blev 1987 berömd för begreppet ”hållbar utveckling”. Båda leden är lika viktiga. Utan utveckling i fattiga länder uppnår man inte långsiktig hållbarhet – fattigdom hänger ofta samman med produktionsmetoder som innebär ett ohållbart slöseri med naturresurser och intensifierar trycket på miljön. Men en utveckling som bara innebär att man tar ut mer och mer av naturen utan att bekymra sig om återväxt eller rationellt utnyttjande av resurserna är naturligtvis inte hållbar. Det var det sättet att beräkna ekonomisk tillväxt som utmärkte de havererade socialistiska planekonomierna – tänk på Aralsjön och dess fiske som bokstavligen försvann när vattnet i Centralasiens floder leddes bort till bomullsfälten.
Men slutsatsen är naturligtvis inte att bomullsodling är fel utan att vi behöver mekanismer som driver fram hushållning och återvinning. Ändå har begreppet ”hållbar utveckling”, till exempel av Unesco 1992, getts en innebörd som i princip utesluter all mänsklig påverkan på omgivningen. Allt ska lämnas vidare opåverkat till nästa generation. Bakom detta ligger troligen en föreställning om absoluta gränser som redan uppnåtts eller i alla fall inte får överskridas. Men ett sådant resonemang bortser från det viktigaste: människan själv.
Fallet Aralsjön visar att det ibland kan vara befogat att tala om ”absoluta gränser”. Men människans strävan att hitta nya lösningar har ingen absolut gräns. Om en typ av teknik för livsmedelsproduktion, transporter eller något annat når vägs ände så prövar man en annan, förutsatt att samhället tillåter nytänkande och stimulerar ansvarstagande.
Ekonomisk tillväxt i dag är i allt högre grad beroende av tillväxt i fråga om kunskaper. Smarta lösningar på tekniska problem som hjälper oss att producera mer med mindre insatser kan ge effekter som är mätbara i form av ekonomisk tillväxt. Att då försöka sätta tak för hur mycket tillväxt som får förekomma är naturligtvis inte rimligt. Vad vi behöver är inte stopp för tillväxten som sådan utan stimulanser och styrmedel som hjälper oss att använda våra resurser bättre. Vi kan inte lämna världen opåverkad, men vi kan se till att vår egen påverkan inte minskar kommande generationers livsmöjligheter.