– Vi hade en underbar vecka i den sydafrikanska bushen. Jag jobbade med ett nytt arbetsprojekt ihop med folk jag gillade och Ingrid skulle vara med på hela resan. Det var en lycklig period. Framför oss hade vi två månader i Afrika och hemma i Sverige hade jag tre döttrar som mådde bra, tänkte jag.
Författaren Lasse Berg låter tankarna vandra tillbaka till januari 2016. Han som har 28 engagemang inbokade i kalendern bjuder på vetelängd. Orsaken till alla intervjuer och föreläsningar är att han skrivit en bok om sin dotter Linda: ”Ändå inte försvunnen – om sorg, tröst och att vara människa”.
– Jag är lite fylld av rädsla. Men det är inte att bryta ihop jag är rädd för. Utan att jag ska börja prata om Linda på rutin. Det vill jag inte. Jag vill ju vara så uppriktig och ärlig som möjligt, säger han.
Vi träffas i parets lägenhet i centrala Uppsala. De är nästan nyinflyttade. För att ta sig dit får man passera genom ett antal snirkliga gångar, innergårdar och låsta portar. De har varnat för kartongkaos men en ynka låda är allt jag kan upptäcka. För några dagar sedan kom de hem från Provence och Ingrid har legat i och packat upp.
Vi premiärfikar vid deras nya återvunna ovala bord.
– Från början provade vi att bo kvar i den gamla lägenheten för att bevara alla minnen av Linda. Men det blev för jobbigt. Jag klarade inte att passera fläcken där hon hade legat. Så vi bestämde oss för att börja om och hitta en annan lägenhet. Och det var väldigt skönt, säger Ingrid Löfström Berg.
Det var i den gamla lägenheten som deras dotter Linda avled efter en olycka för tre år sedan.
Fredagen den 22 januari 2016 var Lasse och Ingrid på jobbresa i Afrika. Som så mången gång förr. De hade varit så nära vildhundar att de känt djurens doft, de hade spanat på leoparder, lejon, hyenor, noshörningar, elefanter, ormar, grodor och fåglar under en veckas tid. Det hade varit en fantastisk dag.
De flög till hotellet i Johannesburg och kom fram sent på kvällen. Ingrid slog på sin mobil och såg ett mess från en väninna i Uppsala: ”Ring omedelbart!”.
Hon försökte nå väninnan men ingen svarade. De ringde runt till vänner men ingen svarade. Inte förrän på morgonen lyckades Lasse få tag på en vän till Linda. Hon skriker i luren.
Polisen hade förbjudit alla att tala – man misstänkte mord.
– Jag visste att mitt liv hade förändrats i grunden men inte hur. Framtiden kändes som försvunnen, säger han.
De var i chocktillstånd. Låg på sängen. Lasse Berg såg en fasanfull bild för sitt inre. Hur han och Ingrid glider ner i varsin djup brunn. De sjunker mot botten medan ljuset försvinner.
– Jag såg hur vi resten av våra liv skulle leva alldeles ensamma, där nere i mörkret i våra brunnar. Som blinda gamla ålar. Då tar Ingrid min hand och säger att vi ska klara det – tillsammans. Det var de orden som räddade mig, säger Lasse Berg.
– Jag kände mig stark just då, stärkt i tron att vi skulle klara det tillsammans, säger Ingrid Löfström Berg.
På lördagsförmiddagen fick de ett samtal från en kriminalkommissarie som bekräftade att deras dotter Linda hittats död i en blodpöl på golvet i deras lägenhet. Men mycket mer fick de inte veta. De hade så många frågor och fick inga svar.
De lyckades få tag i flygbiljetter till Sverige. På söndag morgon var de tillbaka i Uppsala och åkte direkt till polisen. Deras lägenhet var avspärrad, låset utbytt och utredning pågick. Polisen var vänlig, empatiskt men berättade inga detaljer. De fick veta att Yoda, Lindas hund och ögonsten, hade blivit omhändertagen av en vän. Från och med den stunden blev den tioåriga hunden deras viktiga följeslagare.
På måndagen gjordes en obduktion. Den och teknikernas undersökning visade att Linda råkat ut för en olyckshändelse. Att hon med största sannolikhet hade dött utan lidande.
– I en så outsägligt hemsk olycka betydde det beskedet väldigt mycket, säger Ingrid Löfström Berg.
Linda hade snubblat mitt på dagen och stött knäet i en kruka som spruckit. Två vassa kanter hade trängt in i benet och skurit av två stora blodådror. Sannolikt blev hon medvetslös direkt, inga spår visade att hon försökt ta sig till dörren.
Krukan hade Linda förmodligen köpt för att ge till en vän och tills vidare ställt den på golvet i sovrummet.
– Varje detalj – att det inte var jag som hade köpt krukan – blev viktig. Det var en lättnad att det var ingens fel, säger Lasse.
Efter begravningen reste de till Kalifornien. De besökte en vän och ett hippieställe som Linda älskat. Under den resan fick hon träffa en läkare som gav henne en diagnos av sköldkörtelproblem och en ny medicinering som fungerade.
– När vi kom hem levde vi i sorgebubblan tillsammans och orkade bara umgås med Lindas vänner. Vi kände att de visste vem hon var. De var en del av hennes liv. Genom vännerna sökte vi hennes närhet, säger Lasse Berg.
– Ingen sorg kan bli större än när ett barn går bort, säger Ingrid Löfström Berg.
– Jag läste en massa böcker om sorg – sån är jag – om chock och andra tillstånd som man ska igenom. Men jag tycker inte att något av det stämmer in på hur jag upplevde sorgen. Ingen sorg är den andra lik, säger Lasse Berg.
Inte heller de sörjer på samma sätt. Ingrid blir djupt berörd av att gå igenom alla Lindas saker med de starka minnen som det innebär. Ett klädesplagg kan få henne att minnas så mycket. Medan Lasse lyssnar på musik som Linda tyckte om och går in i de känslor som musiken väcker.
I flera av rummen hänger stora foton av Linda, en blond, lockig och till synes mycket levnadsglad ung kvinna.
– Ja, det var sån hon var, säger de.
Största delen av sitt liv växte Linda upp i Afrika. Familjen bodde i länder som Botswana, Namibia och Lesotho. Efter drygt åtta och ett halvt år flyttade de tillbaka till Uppsala några år.
– Efter en dag i skolan kom hon hem storgråtande. En kille hade varit elak mot en mindre kille. Hon hade inte förstått vad som hände – det var första gången som hon hade sett mobbning. Hon hade gått fram till mobbaren och sagt till honom. Linda var en helt unik person, säger Lasse Berg.
Det var i Moçambique som Lasse och Ingrid träffades år 1980 och blev ögonblickligt förälskade. Ingrid lät honom förstå att om de skulle vara ihop så var det Afrika som gällde. Hon arbetade för Sida med humanitärt stöd till södra Afrikas befrielserörelser. Själv är hon uppvuxen i Etiopien medan Lasse har tillbringat stora delar av sitt liv i både Asien och Afrika. Som ung jobbade han inom flygvapnet, höll vakt mot Sovjetunionen i stridsflygplanet A32 Lansen.
– Det var så tråkigt som något kunde bli, så jag sa upp mig och reste till Nepal för att se världen, säger han som skrivit ett 20-tal böcker, gjort filmer och radioprogram, om Asien, Afrika, världsfattigdomen och evolutionen.
Hur kom du på att skriva boken om Linda?
– För ett halvår sedan åkte Ingrid åkte till Kalifornien. Första morgonen i ensamhet satt jag vid datorn utan någon tanke på att det skulle bli något. Men ut vällde en bok.
Som ett minne av Linda, om min personliga sorg blandad med vetenskaplig spännvidd om människan i biologin. Det var konstigt. Men det var inte ett sätt att skriva av mig. Jag har inte lyft undan någon sorg genom att skriva om den, säger han.
Det har gått tre år.
– Sorgen har inte blivit mindre och saknaden minskar inte med tiden, säger Lasse.
– Jag tänker på henne hela tiden. Men nu ser jag bilderna av hur hon förblödde mer sällan för mitt inre och vi gråter mindre, säger Ingrid.
– Att sörja är inte att gråta mest, att sörja är ingen tävling, säger Lasse.
De tar vara på livet mer nu och vet att det går att skratta och sörja samtidigt.