”Det är jätteskönt att komma till stallet efter en arbetsdag, man slappnar av och rensar hjärnan. Efteråt blir det en fantastiskt skön och trött känsla i kroppen. De som säger att man bara ”åker” skulle testa att ha kontroll på ett halvt ton häst.”
Det säger Katarina Matinell som är en typisk återvändare. Hon red som barn och har tagit upp sin hobby igen.
En annan återvändare, Sofia Weimarck, möter upp på parkeringen vid Säva Ridcenter.
Det är dags för hennes tredje ridlektion efter ett 20 år långt uppehåll. Ridbyxorna är nyköpta liksom skorna. Efter att ha funderat på att ta upp ridningen under flera års tid gjorde hon slag i saken. Nu efter bara två lektioner kan hon konstatera att det var ett utmärkt beslut.
– Jag har känt en sån lyckokänsla, bara lett och varit så glad. Längtat tillbaka till nästa lektion, säger Sofia Weimarck.
Vid anslagstavlan står några andra medlemmar i ridgruppen och diskuterar hästarnas temperament med ridskolechefen Nina Brunstedt. Vilken är snäll? Hur stor är han?
Det visar sig att Sofia Weimarck inte är ensam som återvändare – i gruppen finns två andra kvinnor som i dag ska rida sina allra första lektioner efter decenniers uppehåll. Det har blivit en trend bland vuxna före detta hästtjejer att söka sig tillbaka.
– Det är många som återvänder. Under våren sa det ”schmack”, och jag insåg att vi måste starta en till grupp för de som hittar hit och redan kan rida. Det är ett jättestort sug, jag tror att många vill komma tillbaka till stallet och få den här underbara känslan igen, säger Nina Brunstedt.
Vad är det då för känsla Nina Brunstedt pratar om? Författaren och frilansjournalisten Anna Kågström har skrivit en bok om fenomenet. Hon tog upp ridningen igen för några år sedan efter drygt 30 års uppehåll.
– Ridningen är den aktivitet i mitt liv som alltid skänker mig lycka. Jag blir åtta och femtioett år på samma gång. Efter ett ridpass är det som att hela kroppen ler.
Samtidigt som Anna Kågström hittade tillbaka märkte hon att det var ”ett lämmeltåg av återvändare”. Hon bestämde sig för att gräva djupare i ämnet. Resultatet blev ”Tillbaka i stallet”, en fack- och reportagebok i ett, som riktar sig till alla som någon gång funderat på att söka sig tillbaka till sitt tonårsintresse.
Trots att det inte finns någon statistik på hur många som faktiskt återvänder, är Anna Kågström övertygad om att det håller på att ske en förändring inom ridsporten.
– Det finns fortfarande den här internaliserade uppfattningen att det är en flicksport. Men det kommer att förändras. De här stallbarnen som red på 60- och 70-talen är tillbaka nu och det kommer att fortsätta, spår hon.
Idrottsforskaren Susanna Hedenborg, som bland annat intresserat sig för ridsportens historia, håller delvis med.
– Tittar man på medlemskapet i Svenska ridsportförbundet har andelen ungdomar gått ner, medan andelen vuxna har ökat, säger Susanna Hedenborg, professor i idrottsvetenskap och docent i ekonomisk historia.
Hon menar dock att det krävs mer forskning för att ta reda på om återvändandet verkligen blivit en nationell trend, eller om det är ett fenomen endast kopplat till storstäder.
Förutom att hon själv är en återvändare av rang – fick en ridlektion, blev fast och köpte slutligen en egen häst – har hon också undersökt ämnet teoretiskt.
I en pilotstudie till ett svensk-kanadensiskt forskningsprojekt intervjuade hon ett tiotal svenska återvändare och fann att det fanns flera olika anledningar.
– Det finns de som vill ha närheten till ett djur. De som vill testa sina gränser och tycker att det är superkul att utvecklas och så de som tycker det är mysigt att sitta med en kaffe på läktaren och umgås, säger Susanna Hedenborg, och tillägger att många ser det som en bra träningsform.
Att andelen vuxna kvinnor som rider ökat kan enligt Susanna Hedenborg också hänga ihop med att samhället blivit mer jämställt – kvinnor behöver inte längre ägna lika mycket tid åt hem och barn samtidigt som det blivit mer socialt accepterat att lägga pengarna på sin fritid. Det finns också en annan ännu outredd faktor som skulle kunna spela in.
– I media har det ju varit en allmän diskussion om att ridsport och ledarskap hänger ihop. Kanske kan det attrahera vissa grupper eftersom ridsporten fått status som ett ledarskapsverktyg. Men det skulle behövas mycket mera studier på det, säger Susanna Hedenborg.
Om ridningen nu är en bra träningsform, ledarskapsskola, lyckopiller och social samvaro i ett – varför slutar då alla dessa ungdomar?
Susanna Hedenborg och Anna Kågström som båda intervjuat flera återvändare berättar att det ofta beror på att livet kommer emellan. Flytt från hemorten, studier, och familj, pengarna räcker inte till och tiden tas upp av annat.
Men det finns också en baksida av sporten som kan vara en orsak till att barn och ungdomar slutar. Den hårda stallbackskulturen. Av egen erfarenhet som före detta stalltjej, minns jag en ganska hård militärisk pedagogik där man som ung tvingades lyssna till flertalet obefogade utskällningar och skitprat.
– Flera har erfarenheter av en hård hierarkisk miljö, men där har det hänt mycket. Nu finns en helt annan pedagogik idag som bygger på uppmuntran, säger Anna Kågström.
Med det inte sagt att ränderna gått ur. Hon fick själv besöka flera ridskolor som ratades innan hon hittade en plats där hon kände sig bekväm.
På Uppsala Ponnyklubb träffar jag Ann-Charlotte Bergman, 54 år, i full färd med att göra i ordning ridskolehästen Joe Joe. Hon började rida när hon var åtta och höll på tills hon kom i nedre tonåren.
– Då ville jag åka på språkresa och ställdes inför ett val. Antingen fick pengarna gå till språkresa eller till ridningen. Det var ett rätt enkelt beslut, jag valde språkresan, berättar hon.
Det var först när hennes dotter började intressera sig för hästar som hon hittade tillbaka.
– Jag såg en vuxen nybörjargrupp som red på andra banan samtidigt som min dotter hade sin lektion. När jag ändå var ute med henne, kunde jag lika gärna hoppa på. Sen var jag fast!
Ann-Charlotte Bergman har fortsatt att rida på lektion sedan den dagen. Nu lägger hon snart 20 år på Uppsala ponnyklubb bakom sig – och fler terminer kommer det att bli. Hon listar flera positiva känslor förknippade med ridningen. Kontakten med de stora djuren, den sociala samvaron, att utvecklas och att ägna sig åt en träningsform som skänker så mycket mer än kondition och styrka.
– Jag jobbar som lärare och ibland när jag kommer hit är jag jättetrött och stressad. När man rider får man koppla bort allt annat, vara här och nu. Man glömmer både stressen och tröttheten – det är mindfulness, berättar hon.
Det är mycket som har förändrats inom sporten seden 1970-talet. Ann-Charlotte Bergman minns att man då fick sitta baklänges på hästen, trava liggande och utsattes för en ganska sträng pedagogik.
– Det är ett helt annat säkerhetstänk idag. Pedagogiken inom ridskolan har ändrats, om någonting känns jobbigt eller svårt känner man sig inte längre tvingad som då. Som vuxen vågar man också säga ifrån på ett annat sätt.
När läkaren Katarina Martinell åker till Akademistallet för veckans ridlektion infinner sig ett lugn.
– Ljudet när man svänger in på grusvägen, lukten när man kommer in i stallet - det är som en miniweekend i några timmar, berättar hon entusiastiskt.
Katarina ”Kia” Martinells hästintresse var stort. Hon red lektioner och på privata hästar, var medlem i ungdomssektionens styrelse och arbetade långa helgdagar i stallet till tonerna av Gyllene Tider i kassettbandspelaren under tonåren.
– Det var en schysst stämning, vi fick ett oerhört ansvar och det var den bästa fritidsgården, säger Katarina Martinell, som då red på Akademistallet uppe vid BMC.
Men, precis som för många andra blev det ett uppehåll även för Katarina. Hon började läsa, jobba och fick tre barn. Tiden och pengarna gick åt till annat. När hennes äldsta dotter började tjata om att få börja rida föll sig valet på Akademistallet – samma stall som hon tillbringat så många timmar i som barn. Verksamheten hade flyttat till Kvarnbo, men det visade sig att hennes gamla ridlärare Karin Agenäs jobbade kvar.
– Jag var finklädd, skulle hämta min dotter i stallet och vi skulle iväg på middag. Karin sa: Kia, hämta en hjälm nu ska du rida, berättar Katarina Martinell innan hon fortsätter.
– Jag hade inte fortsatt om hon inte kastat upp mig. När jag väl satt där kände jag, hjälp vad jag har saknat det här. Det var så roligt!
Sedan fem år tillbaka rider hon för Karin Agenäs. Det blir några timmar i stallet per vecka. Men det räcker för att få känslan.
Tillbaka på Säva Ridcenter. Riskolechefen Nina Brunstedt står och pussar på ridskolehästen Zansibars mule samtidigt som Sofia Weimarck borstar den bruna pälsen. Takterna sitter i, de rytmiska rörelserna medhårs. På med sadel och träns.
– Jag har alltid haft en längan tillbaka, så fort jag har träffat en häst har det blossat upp. Men jag tänkte, jag är inte i form, har för dålig kondition – jag måste ta tag i det först. Men sen insåg jag, det kommer aldrig att hända, så då tog jag kontakt med det här stället, berättar Softa Weimarck.
Träningsvärken har gjort sig påmind efter de två första ridpassen på 20 år. Men den är sekundär och har snarare fått henne triggad att bygga upp sin kondition igen. Samtidigt låter lite träningsvärk inte så farligt när Nina Brunstedt berättar om sina tidiga ridupplevelser.
– Jag började rida som barn och då präglades sporten av en avyttring från det militära. Vi hade en furir som lärare, och det var ”sitt ner och håll käften”, trots att man var helt blodig. Idag är det mycket roligare, säger hon.
Det visar sig att även Nina Brunstedt är en återvändare, hon tog upp ridningen efter att hennes dotter börjat rida. I dag äger hon en ridskola med 300 ridande. Hon förstår varför fler, precis som Sofia Weimarck och hon själv, väljer att återvända.
– Dels är det mysigt med den här ron som finns i stallet. Dels är det lite barnsligt. Man går tillbaka till den tid som var innan man hade allt det här ”vuxna”, säger Nina Brunstedt.