Tillbaka till lägret

Båda har drabbats av stroke och har svårt att gå. Deras gestalter kastar långa skuggor som sakta rör sig över februarisnön.
Överst på stentrappan stannar Dimitrij Jarkovoj. Han minns hur han avmagrad anlände till Baggå i slutet av 1943, efter två och ett halvt år i tyska koncentrationsläger, det sista beläget utanför Oslo.
- Jag fick stryk! Politrukerna slog mig! Jag frågade varför? De sade att jag inte var kommunist utan landsförrädare! Och så slog de mig mera.
Dimitrij Jarkovoj vill minnas att han bara stannade två dagar på Baggå. Han rymde och gömdes i trakten av vänliga människor. Tog sig sedan till Uppsala, där han fortfarande bor.

Rädslan stor
- De ville ta mig till Ryssland. Jag förstod vad de djävla kommunisterna tänkte göra om jag återvände hem. De ville döda mig!
Vi sitter i herrgårdens kök som var kök också då. Andrej Levtjenko kom till Baggå senhösten 1942 och stannade nästan i ett år. Han och sex andra interner bildade en gymnastikgrupp.
- Ibland, när några höjdare från sovjetiska legationen kom hit, uppträdde vi för dem på gräsmattan framför herrgården.
Rädslan i lägret var stor. Ingen visste vem man kunde lita på. Angivarna var många. Hot vanliga.
- Ett ord här och ett ord där förde några av oss närmare varandra och tillit växte långsamt fram. Vi såg ju att propagandan om det kapitalistiska Sverige inte var sann.
Internerna skulle hålla sig på sin kant, inte umgås med svenskar. Men ibland tog man sig till bion i Baggbron och träffade svenskar. Det sågs inte med blida ögon.

Angiveriförsök
- Människor hade det inte dåligt, var inte arbetslösa. Tvärtom, svenskarna levde i välmåga. Men med sådan propaganda hade vi hjärntvättats, vi visste inget annat. Vi skulle inte tänka, bara lyda, säger Andrej Levtjenko.
Sovjetiska legationens utsända samlade internerna till möten i samlingssalen en trappa upp i herrgården. Legationen förklarade att alla skulle sändas hem:
- Vi fick veta att de som gjorde dumheten att stanna skulle nås av sovjetlagens långa straffande arm. Vi kallades också till enskilda samtal.
De gick ut på att vi skulle berätta om varandra. Vad kamraterna sade och gjorde. Vi uppmanades till angiveri.
Efter många sömnlösa nätter beslutade sig Andrej Levtjenko för att stanna i Sverige.
- Jag och ytterligare sex grabbar gick till tolken och den svenske förläggningschefen och förklarade vårt beslut att vi ville lämna lägret och söka arbete på annan plats. De hjälpte oss att skriva till Socialstyrelsen.

Delad ledning
I september 1943 hade slutligen ett avtal om lägrets organisation uppnåtts.
Baggå och de andra lägren som då öppnats fick en sovjetisk och en svensk ledning. Men sovjetiska legationen fick bland annat rätten att sörja för de intagnas "allmänna kulturella behov", och svenska sidan förband sig också att meddela legationen så snart någon av de intagna fått uppehålls- och arbetstillstånd på annan ort.
Sovjetmakten betraktade de svenska lägren som sovjetiska enklaver och de intagna som statens egendom.
- Men det var ett svårt beslut för mig att stanna i Sverige, säger Andrej sorgset. Du vet, alla ville egentligen återvända. Man sade att vi skulle hjälpa till med att bygga upp efter kriget. Och vi älskade allihop vårt land och ville träffa våra familjer och vänner igen. Det är svårt att hävda att det inte var frivilligt, men med onda aningar, som de flesta återvände.
Andrej och hans vänner flyttades till Bjuråker i Hälsingland där de fick arbete i skogen. Andrej kom sedan till Gävle.
Andrej Levtjenko och Dimitrij Jarkovoj växte långsamt och egentligen bara på ytan in i det svenska samhället. Deras rädsla för att tvingas tillbaka bestod till för bara tio år sedan. Båda har flera gånger besökt Ukraina och sina släktingar där, men först långt efter kriget sedan de blivit svenska medborgare.
Sovjetiska legationen hittade Andrej i Gävle. Han kallades till Hotell Central och uppmanades att åka hem, men vägrade.
- Två av mina kamrater gick hösten 1944 med på att resa tillbaka och avsade sig uppehållstillståndet. De inställde sig i Lissma. Där mördades en av de intagna. De rymde och begärde nya uppehållstillstånd, men fick avslag.
Svenska polisen hittade dem och förde dem tillbaka till Lissma. Sedan försvann de.

Skrev hem 1957
Dimitrij Jarkovoj uppmärksammades av Säpo. Sista gången han kallades till förhör var en bit in på 1970-talet. Skriva hem och berätta att han levde vågade han först år 1957. I Ukraina finns hans namn med på listan över stupade år 1941. Det har han kunnat konstatera med egna ögon i en publikation utgiven så sent som på 1980-talet.
Andrej Levtjenko skrev hem till sin syster, som genast förlorade sin tjänst på posten. Hans far, som gått med i kommunistpartiet - det var vanligt innan man sattes in i striderna - kastades ut ur partiet efter kriget då en "kamrat" på ett lokalt möte berättat att han var far till en landsförrädare.
- Det var svårt att få veta att jag orsakat mina käraste den skadan.
Andrej Levtjenko och Dimitrij Jarkovoj hade svårt att få arbete i Sverige.
Andrej avancerade med tiden till arbetsledare på varvet i Gävle, Dimitrij drev länge en kycklinguppfödning i Björkby, nära F 16 vid Uppsala.

Klandrar inte
- Svenskar blev vi aldrig, säger Andrej. Det var vi och dom. Längtan hem till Ukraina har jag haft hela tiden. Men jag tycker naturligtvis att jag valde rätt. Vi fick mat när vi kom till Sverige helt utmärglade. Och ett drägligt liv. Jag klandrar inte de svenska myndighetera för deras agerande. De var lika rädda för Stalin och Sovjet som vi.
Andrej Levtjenko beger sig sig sakta och mödosamt uppför den breda trappan till andra våningen. Ensam vandrar han genom de tomma rummen. Ibland stannar han till och sluter ögonen.
- Härinne talade legationsrådet Semenov till oss om sovjetlagens långa straffande arm, säger han plötsligt och pekar med käppen. Därborta var matsalen, där ingen litade på någon.

Liten ordlista:
Enklav: område som är helt omgivet av främmande område.
Legation: beskickning av andra graden. Sovjetunionen öppnade ambassad i
Stockholm år 1948.
Politruk: politisk kontrollant.
Säpo: säkerhetspolisen.
Repatriera: skicka till hemlandet.
Revelj: väckningssignal.

På söndagskvällen 12 mars visade TV 4:s samhällsprogram Kalla fakta reportaget Fredens offer - ryssutlämningen.
Programmet byggde på ett samarbete mellan Kalla fakta-redaktionens Elisabeth Hedborg och Hans Lundgren, Upsala Nya Tidning.