Den regering som nu sitter är den mest EU-vänliga hittills och till och med Milosevics gamla parti, Socialistpartiet, har förstått vad klockan är slagen.
För ett knappt år sedan lämnade president Boris Tadic in Serbiens ansökan om medlemskap i EU. I måndags gav unionens utrikesministrar klartecken för den process som kan leda till medlemskap, genom att skicka ansökan vidare till EU-kommissionen. Då hade också Nederländerna, som tvekat i det längsta, accepterat att ansökan skulle gå vidare.
Tvekan hänger samman med den nederländska FN-truppens uppträdande vid massakern i Srebrenica 1995, då man passivt betraktade det händelseförlopp som ledde till att nära 8000 bosniska män och pojkar mördades. Oförmågan eller oviljan att agera har skapat ett trauma. Befälhavaren för de serbiska styrkor som genomförde massakern, general Ratko Mladic, är efterlyst och så länge Mladic inte gripits är det nederländska parlamentet ovilligt att acceptera Serbien som EU-medlem. Det är alltså en slags kompensation i efterhand för det egna sveket för femton år sedan.
Det är lätt att misstänka att Serbiens regering agerar försiktigt och kanske inte ens har full kontroll över sin egen militär, där Mladic alltjämt har ett slags hjältestatus. Samtidigt talar allt för att regeringens auktoritet stärks för varje steg som tas i riktning mot EU-medlemskap. Nederländerna har nu accepterat logiken i detta förhållningssätt. Men att Mladic grips är och förblir en oundgänglig förutsättning för att förhandlingarna ska kunna fullföljas.
Regeringen har nyligen trotsat ett annat tabu för den extrema nationalismen genom att acceptera samtal med regeringen i Kosovo – enligt Serbiens offciella hållning enbart en utbrytarprovins och ingen egen stat. Att gripa Mladic skulle vara den definitiva signalen till landets rabiata nationalister att tiden och världen förändrats och att Serbiens framtid ligger i det demokratiska Europa.