– För den som är intresserade av vetenskapshistoria är Daedalus Hyperboreus fascinerande läsning. Det har varit roligt och lärorikt att under några år arbeta med nyutgåvan och gräva mig in i tankevärlden hos ett par av den tidens vetenskapliga giganter, säger Staffan Rodhe, pensionerad matematikhistoriker vid Uppsala universitet.
Även om det finns samlare som är beredda att betala tiotusentals kronor för en komplett originaluppsättning av Daedalus Hyperboreus har de allra flesta förmodligen aldrig ens hört talas om den tidskriften.
– Däremot tror jag att betydligt fler minns åtminstone något av vad de lärde sig i skolan om dess redaktör, naturforskaren Emanuel Swedenborg och om den tidens mest kände uppfinnare Christoffer Polhem. De båda skrev nästan alla artiklarna i Daedalus Hyperboreus under tidskriftens tre år korta historia, berättar Staffan Rodhe.
Det var efter hemkomsten från en fem år lång bildningsresa i andra länder som Emanuel Swedenborg 1716 startade och ur egen ficka bekostade utgivningen av Daedalus Hyperboreus. Han fick idén till tidskriften från en sammanslutning av professorer, som efterlyst ett forum för att sprida Polhems idéer och uppfinningar. Sammanslutningen var direkt föregångare till Sveriges äldsta vetenskapsakademi, Kungliga Vetenskaps-Societeten i Uppsala.
– Att nå ut till fler läsare inom landet kan ha varit ett skäl till att artiklarna publicerades på svenska i stället för på latin, som var den tidens vetenskapliga språk världen över, säger Staffan Rodhe.
Nyutgåvan av Daedalus Hyperboreus är inte en exakt kopia av originalet. I stället för att trycka en faksimil valde Staffan Rodhe att byta ut den på den tiden vanliga så kallade frakturstilen mot latinska bokstäver.
– Förhoppningsvis blir det lättare för nutida läsare att tillgodogöra sig de ibland nog så krångliga texterna när de slipper kämpa med den snirkliga frakturstilen. Jag har också skrivit egna kommentarer som jag hoppas ska underlätta förståelsen av texterna och deras historiska sammanhang, säger Staffan Rodhe.
I Daedalus Hyperboreus finns mer eller mindre, och ibland helt, orealistiska beskrivningar av bland annat en flygmaskin, hörapparater, luftpumpar, kulsprutevapen, navigationssystem, ett slags alkolås och anordningar för att transportera upp malm ur gruvor, däribland Polhems berömda Machina Nova från 1694 i Falu koppargruva (se även sidoartikel).
Om beskrivningen av Machina Nova hade publicerats i dag hade den kunnat fällas för forskningsfusk.
– Det beror på att det avsiktligt förts in felaktigheter på bilden som illustrerar hur maskinen fungerar. Det gjordes för att konkurrenter inte skulle kunna använda bilden som en instruktion för att bygga ett sådant verk, berättar Staffan Rodhe.
Det sjätte numret, som också blev det sista, var tänkt att komma ut i april 1717, men försenades ända till oktober därpå.
– Vid ett möte med Swedenborg i Strömstad uttryckte Karl XII sin irritation över att detta nummer ännu inte utkommit. Swedenborg förklarade att det saknades pengar till tryckningen, berättar Staffan Rodhe.
Förhoppningar om att få ekonomisk hjälp kan vara en förklaring till att det förekommer en hel del smörande för Karl XII i Daedalus Hyperboreus, men inga sådana bidrag verkar ha inkommit. I ett brev daterat 8 december 1718 uttryckte Swedenborg ändå gott hopp om att kungen skulle bistå med pengar till ett sjunde nummer.
– Uppenbarligen visste han inte att Karl XII vid det laget hade varit död i åtta dagar efter att ha skjutits genom huvudet i Fredrikshald under sitt krig i Norge. Kungens död kan vara en av anledningarna till att tidskriften gick i graven, säger Staffan Rodhe.