"Tid i Sverige mycket dyrköpt"
De lyckades lifta till Moskva och därifrån tjuvåka på godståg till en gränsby i Karelen. De begärde politisk asyl i Finland. Men finnarna lämnade ut dem till sovjetiska gränsvakter.
Anatolij dömdes samma månad av en krigstribunal i Moskva till tio års arbetsläger för landsförräderi.
Från Finland fördes han till centralfängelset i Petrozavodsk, därpå till de ökända fängelseadresserna Kresty i Leningrad, Lubjanka i Moskva och Butyrka.
Butyrkafängelset var vid denna tid överfullt. Där fanns bland andra sovjetiska spioner och frontspanare som hade utväxlats mot finska krigsfångar.
De hade dömts till tioåriga lägerstraff.
"Alla dömdes"
I trängseln i cellen träffade Anatolij en marinofficer som han talat med på båten från Sverige. Under årens lopp skulle han möta flera som varit internerade i Sverige.
- Alla hemvändande krigsfångar dömdes som landsförrädare till tio års arbetsläger. Men innan det kunde ske skulle NKVD gå igenom alla handlingar.
Det kom dokument även från svenska ambassaden i Moskva om var och en av oss.
Mina olycksbröder från de svenska lägren dömdes i massrättegångar under sommaren 1945.
Anatolij tillhörde nu Gulag. Han skickades med godståg till Nyrob, lägerhuvudstad i Molotovregionen i Sibirien (nuvarande Perm).
Vid stationerna på den långa resan fanns överallt slagord och porträttbilder av Stalin, "Folkets Fader".
- Vi hade sett ett civiliserat land som erbjöd sina medborgare goda levnadsvillkor. Därför var vi "folkets fiender". Vi skulle också betala vår skuld till staten. Vår tid i Sverige blev mycket dyrköpt.
Allt hårdare villkor
Sedan Anatolij rymt också från Nyrob och infångats, fördes han i det närmaste så långt bort det gick att komma, eller cirka 20 mil norr om Komsomolsk.
För varje rymning blev livsvillkoren och brutaliteten i lägren hårdare.
- Vi väcktes klockan sex. Tusen man skulle utspisas. Vi fick äta i omgångar, det gällde att inte bli sist. Hade man uppfyllt arbetsnormen fick man en halv liter soppa som bara luktade fisk, i bästa fall med några havregryn i, och 650 gram bröd. Det var hela dagsransonen.
- Arbetet i brigaderna om 30 man skulle påbörjas klockan halv åtta och pågick hela dagen utan raster. Vi arbetade alla dagar utom söndag. Men hade inte normen klarats av arbetade vi även då. Alla läger hade sin produktionsplan att uppfylla. Var tionde dag fick vi bada och ta på oss rena underkläder.
Dödligheten i lägren var stor. Enbart arbetsolyckor krävde många liv. I kolgruvorna i Norilsk, dit Anatolij kom hösten 1953 och arbetade i fram till frigivningen 1955, dödades fångar varje dag. Människor användes som förbrukningsvara.
- Hur många fångar som dog kan jag inte ha någon säker uppfattning om, eftersom det var en medveten politik att hela tiden flytta oss inom lägerområdena.
Självstympning gav vila
Anatolij Emets berättar att de svagaste fick hjälpas tillbaka efter varje dags arbete. Lägerläkaren i Komsomolsk, själv fånge, stod vid porten och räddade några av dem till sjukstugan.
- Jag anser inte att Aleksandr Solzjenitsyn riktigt lyckats med att beskriva lägerhelvetet, säger Anatolij.
Ibland sköts några fångar bara för att de andra skulle höja arbetstakten.
Att stympa sig var ett sätt att få vila. Det kunde ge tio dagar och vitamintillskott på sjukstugan.
En brigadledare från Tjernigov högg fem gånger av sig ett finger.
- Han sade till mig att han gjorde det när han kände att han annars skulle dö av utmattning.
En dag i mars 1950 kände Anatolij plötsligt igen en av internerna från Abborrtjärn.
- Ivan fanns bland ett 50-tal man som arbetade i skogen i närheten. Han hade kvar sin skärmmössa och tunna långa rock från Sverige. Men jag kunde inte ropa till honom. Då hade vakterna slagit mig med gevärskolvarna.
UNT-FAKTA
Kring krigsslutet återsändes cirka 5,2 miljoner krigsfångar och flyktingar till Sovjetunionen. Två miljoner fanns i västra Europa, för en tid under västmakternas kontroll.
Uppskattningar grundade på tillgänglig information visar att minst 300 000 avrättades, 2,5 miljoner sändes till fängelser eller tvångsarbetsläger. Återstående 2,4 miljoner sändes i inre exil, till krigsmakten eller hem.
(Källa: Anders Berge, Flyktingpolitik i stormakts skugga, 1992)
Det finns inga säkra uppgifter om hur många som dog i Gulag-lägren, till exempel under decenniet efter kriget. Men forskning pågår.
Ett exempel kan ge en viss vägledning: Av de cirka 91 000 tyska soldater som tillfångatogs i slaget vid Stalingrad vintern 1942/43, återvände till Tyskland cirka 6 000.
(Källa: Jan Olof Olsson, 20:e århundradet, 1965)
Så jobbar vi med nyheter