Tid för långfärdsskridsko
Spegelblank is, ljudlösa skär och så en ryggsäck med nyponsoppa. Så här års är långfärdsskridskoåkning populärt och många snörar på sig skridskorna så fort den första isen har lagt sig.Ylva Larsson äger inga skridskor, men gav sig ut på isen och fick mersmak för friluftsliv, trots kylan.
Foto: Nina Leijonhufvud
- Den här isen är fin, den är bland de bättre, säger han.
Och han borde veta. I snart 40 år har Mats Ljungberg åkt långfärdsskridskor och han har blivit något av en expert på olika typer av isar. Den bästa isen att åka på kallas för kärnis.
? Kärnis bildas genom att vattnet först fryser på ytan och sedan växer underifrån. Den är ofta mörk, hård och blank.
? Stöpis är en annan typ av is som bildas när vatten tränger upp och fuktar den snö som ligger på isen. När snösörjan sedan fryser till bildas en gråvit is som inte är lika hållfast som kärnis.
? Våris. När det är varmare ute bildas vårisar. De kan vara farliga eftersom de kan vara hårda på morgonen och sedan snabbt mjukna under dagen om solen skiner.
Hur snabbt isen växer beror på avkylningen från luften. Under bra förhållanden växer den med 0,1 millimeter per timme och minusgrad. Det innebär att vid tio minusgrader blir isen två och en halv centimeter tjockare på ett dygn.
Det går att åka på 4-5 centimeter tjock is, men för att vara på den säkra sidan ska den helst vara 7-8 centimeter tjock.
Under åren har Mats Ljungberg lärt sig när och var det är bäst att åka. I boken Friluftsliv kring Uppsala, som är en nyutkommen guide till både vinter-och sommarturer runt Uppsala, har han skrivit ett kapitel om långfärdsåkning. I kapitlet guidar han till olika turer i Uppsalaområdet. Tanken är att inspirera folk att testa nya turer och isar, i stället för att enbart åka vid Fjällnora och på Ekoln. Så gott som varje söndag leder han turer i långfärdsåkning.
Sist var det tre grupper med 40 personer som åkte tillsammans, i medvind.
- Det är tacksamt att vara ledare. Många som är med är sådana som inte skulle ge sig ut annars, och man ser att de tycker om det, säger Mats Ljungberg
För honom är det inte enbart skridskoåkandet som lockar.
- Det är totalupplevelsen. Jag tycker om att komma ut, göra turer, hitta nya ställen, njuta av naturen, fika och titta på slott.
Skokloster slott är ett välbesökt utflyktsmål på Friluftsfrämjandets långfärdsturer, och det är inte svårt att förstå varför.
Med ljusblå himmel som bakgrund och en sol som tittar fram bakom slottet ser miljön ut att vara hämtad från ett vykort.
- I dag skulle man ha gjort en långtur, säger Mats Ljungberg, som var i tjugoårsåldern när han först kom i kontakt med långfärdsåkningen. Då studerade han vid KTH i Stockholm och följde med en kompis ut.
- Jag provade en gång, sen var jag fast.
Att hans fru delar intresset ser han som en fördel, åkandet tar mycket tid. Då och då åker de på längre turer tillsammans, till Vättern eller Dalälven. Matsäck är en självklarhet.
- Jag måste ha mitt förmiddagskaffe, kanske med en bulle. Sen tar vi med oss lunch, soppa och smörgåsar, säger Mats Ljungberg.
Men det räcker inte med matsäck, det är mycket annat att tänka på och förbereda när man ska ge sig ut på en långfärdstur.
Ska man ha fast eller lös häl på skridskorna?
- Det är en smaksak, vissa säger att man får bättre åkglädje med lös häl. Men fast häl kan vara lättare eftersom det är lite stadigare, säger Mats Ljungberg.
Ryggsäck ska man alltid ha med sig, dels för att kunna ta med sig annan utrustning, som extrakläder och matsäck, dels för att ryggsäcken fungerar som flythjälp om man skulle plurra i en vak. Då är det viktigt att man har en ryggsäck med både midjerem och grenrem så att den sitter kvar på ryggen. Vid ryggsäcken ska en livlina vara fäst, också det för att underlätta räddningsarbetet i fall man skulle gå igenom isen.
Just att åka igenom är isen är något som skrämmer många. För den ovane åkaren kan det vara svårt att avgöra om isen är tillräckligt tjock.
I närheten av inlopp, utlopp, sund, grund, uddar, vass och bryggor samt vid råkar och vindbrunnar ska man vara lite extra försiktig menar Mats Ljungberg. Men trots att han har åkt skridskor större delen av sitt liv har han bara plurrat två gånger.
- Det var två larviga gånger. En gång när jag passerade en råk och den andra gången tog en tjock is med vatten på plötsligt slut. Jag har ännu aldrig plurrat på svag is. Men jag har tränat flera gånger, det ingår i Friluftsfrämjandets ledarutbildning, förklarar han.
Att aldrig åka ensam är annars den allra bästa försäkringen om något skulle hända. Dessutom blir det roligare.
Om du plurrar - gör så här:
Ta det lugnt och sprattla inte, då blir vattnet kallare. Man klarar att va i vattnet cirka tio minuter.
Håll fötterna bakåt för att inte få dem under isen och dra dig upp med hjälp av isdubbarna.
Försök att ta dig tillbaka samma väg som du kom ifrån, där vet du att isen håller.
Om du inte orkar ta dig upp själv med hjälp av isdubbarna - ta hjälp av någon annan i gruppen. Kasta upp din livlina till dem eller låt dem kasta sin livlina till dig.
Byt om till dina torra kläder som du har med dig i ryggsäcken när du kommit upp ur vaken.
Ta det lugnt och sprattla inte, då blir vattnet kallare. Man klarar att va i vattnet cirka tio minuter.
Håll fötterna bakåt för att inte få dem under isen och dra dig upp med hjälp av isdubbarna.
Försök att ta dig tillbaka samma väg som du kom ifrån, där vet du att isen håller.
Om du inte orkar ta dig upp själv med hjälp av isdubbarna - ta hjälp av någon annan i gruppen. Kasta upp din livlina till dem eller låt dem kasta sin livlina till dig.
Byt om till dina torra kläder som du har med dig i ryggsäcken när du kommit upp ur vaken.
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!