Theodor har många kompisar, vilket hans mamma Ylva är mycket tacksam över. Annars är det vanligt att hemmasittare blir isolerade.
Samma förmiddag som vi träffar Theodor har han tagit sin första dos adhd-medicin. Han väntar på att känna någon slags effekt, utan att riktigt veta vad det skulle vara.
Men att han fått en diagnos har i alla fall tagit skruv, säger hans mamma Ylva Larsson.
– Vi har kämpat i tre år för att han ska få stöd. Och nu med en adhd-diagnos får han plats i en liten specialgrupp. Räcker inte flera års frånvaro som bevis på att man behöver hjälp?
När vi ses i familjens lägenhet i Sala backe är det ett par dagar kvar innan Theodor ska börja åttan på Gränbyskolan. Ylva har oroat sig för skolstarten i flera veckor.
– Kommer han verkligen att börja gå i skolan igen? Jag vågar knappt hoppas längre. Och jag vet inte om jag orkar med en ny sväng med oändliga möten med skola och socialtjänst som inte leder till något.
Theodor själv säger inte så mycket, men verkar inte särskilt nervös.
– Det känns väl okej att börja. Det ska bli skönt att sitta i en liten grupp. Och jag kommer ju att träffa kompisar i skolan.
Ylva ser glatt på honom.
– Ja när vi var där på ett möte i våras kom det ju fram många som saknat dig.
I femman började problemen kring skolan på allvar. I sexan slutade Theodor Larsson att gå dit helt. Det gick bara inte.
Det var i femman som problemen kring skolan började på allvar. Theodor tyckte mycket om en av sina lärare, som förstod sig på honom och gav honom böcker i favoritämnet historia att läsa när han var klar med andra skoluppgifter. Men när den läraren inte var där ville inte heller Theodor vara i skolan.
I sexan vägrade han helt att gå dit. Bland annat för att det var så mycket ljud och folk överallt.
– Han låg i sin säng och vägrade gå upp och vägrade svara. Så jag stod där bredvid och vrålade och skrek för att få iväg honom. Men jag gav upp det efter några veckor. Ingen av oss mådde ju bra av det där, säger Ylva.
I tre år har Theodors mamma Ylva kämpat för att sonen ska få mer stöd i skolan. När han nu diagnosticerats med adhd har han fått plats i en liten undervisningsgrupp. "Räcker inte flera års frånvaro som bevis på att man behöver hjälp?" säger hon.
De testade att byta skola, men inte heller det fungerade. Theodor blir tyst när han funderar över hur det var att försöka gå dit.
– Det var som ... typ som en mur av ångest framför skolan som inte gick att ta sig igenom.
I stället för att gå på lektionerna åkte han buss runt i Uppsala, köpte Fanta och lyssnade på musik. Ofta drog han till kompisarnas skolor för att hänga med dem på raster. Theodor har aldrig varit en hemmasittare i den ordagranna bemärkelsen.
– Han är väldigt social och har många kompisar. Och det är skönt, att han inte är isolerad som en del andra hemmasittare blir, säger Ylva.
Theodor har aldrig gjort någon hemlighet av hur han mår, vare sig inför sin mamma eller kompisar. Ylva konstaterar att Theodor och hans kompisar överlag är väldigt öppna.
– De pratar fint om ganska svåra saker. Ibland är det ju så skönt att säga det som sitter fast, det behövs kanske inte mer än så.
Ylva Larsson har själv erfarenhet av psykiskt ohälsa och föreläser i ämnet. "Det tycks vara mycket press och stress bland unga. Kan man inte bara ta bort sociala medier och influencers? Sånt gör att särskilt tjejer mår dåligt", säger hon.
Theodor är en av flera hundra hemmasittare i Uppsala, alltså "elever med långvarig problematisk skolfrånvaro". Antalet har nästan tredubblats sedan 2018. En majoritet av de som blir hemmasittare har precis som Theodor en npf-diagnos, alltså en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning så som adhd eller autism. Depression och ångest är också klart överrepresenterat i gruppen.
Ylva Larsson har själv mått psykiskt dåligt stora delar av sitt liv, och föreläser om psykisk ohälsa och missbruk.
– Det tycks vara mycket press och stress bland unga. Mycket ångest, och om man har en panikattack stannar man hemma – och då blir hemmet den trygga punkten.
I stället för att gå på lektioner har Theodor tillbringat dagarna med att åka buss runt Uppsala, och har ofta besökt kompisars skolor för att hänga med dem på rasterna.
Att vara hemmasittare är en relativt ny företeelse – åtminstone var det betydligt mer ovanligt för 10-20 år sedan. Att vi i dag pratar så pass mycket om fenomenet kan göra det ännu vanligare, befarar Ylva.
– Det blir lite accepterat på nåt sätt att vara hemmasittare. Det är bara att joina, och så växer det. Men vem är inte skoltrött i den här åldern?
"Det ska bli skönt att sitta i en liten grupp", säger Theodor om att nu börja skolan igen, i en ny form.
Vi säger hejdå för nu och hälsar Theodor lycka till. En sen eftermiddag en vecka senare, tre dagar efter skolstarten, ringer vi Ylva. Hon låter glad.
– Det har gått över förväntan! Theodor har varit i skolan alla tre dagarna och det är stora framsteg. Det finns en hund i klassen som går runt bland eleverna, och det gillar han. Jag tror att den kan göra stor skillnad.
Skolan har slutat för den här dagen och Theodor är i skateparken, förklarar Ylva. Han drömmer om att bli skateproffs.
– Han vill gå ett skategymnasium sen. Men då vet han ju att han måste gå färdigt grundskolan. Jag brukar säga till honom att "nu är det bara att kötta de här två åren som är kvar!".