En fredagskväll i september 1982 samlas över tusen ungdomar i Rålambshovsparken i Stockholm. De har stämt träff via den så kallade Heta linjen och ska möta sina kompisar på riktigt.
Polisen, som förbryllas av den stora folksamlingen, tar det säkra före det osäkra. Utrustade med hjälmar, batonger och hundar försöker de skingra massan, trots att ingenting har hänt. Dagarna efter rapporteras det om ”Heta linjen-upplopp”, stenkastning, gripna tonåringar och skadade poliser.
Fenomenet sprider sig snabbt över hela landet. I slutet av september har även UNT hakat på tåget och åker runt till några Uppsalaskolor för att ta tempen på telefonerandet. Bland eleverna är Heta linjen redan allmängods och gratis gruppsamtal rings konstant på raster, håltimmar och efter skolan. På bland annat Brantingstorg står ett högstadiegäng vid telefonkioskerna och ”raggar”.
Reportern Åke Spross ringer själv upp för att höra hur det kan låta:
– Hej, Jimmy är här.
– Håll käften!
– Det här är Ylva.
– Finns Åsa där?
– Hallå.
– Det är Tomas Persson. Ring hem till mig. Mitt telefonnummer är ...
– Finns någon snygg tjej man kan prata med?
– Tomas Persson här. Det är till mig du ska ringa så vi kan prata. Gör du det?
Heta linjen byggde på en teknisk miss. Det dåvarande växelsystemet kopplade uppringare till en förinspelad röst som sa ”var god tag 90 120 för besked” om numret som slogs var ledigt. På grund av ett konstruktionsfel kunde flera uppringare prata med varandra om de ringde samma vakanta nummer.
Ganska snart ströps möjligheten till gratissamtal och en officiell teletjänst lanserades men i september 1982 hade Televerket i Uppsala just börjat greppa vad som pågick.
– Vi har fått kolossala problem. Dels blockeras telelinjerna för andra som behöver ringa, kanske i ett brådskande ärende till 90 000, dels får en mängd abonnenter samtal från ungdomar som letar efter lediga nummer. De bara slår och slår tills de hittat något tomt abonnemang, suckade dåvarande teledirektör Anders Engerfelt i en intervju.
Intresset höll i sig länge för några av de som fastnat för flugan.
Per Wall var en av de elever som ringde från automaten på Brantingstorg. Han blir glatt påmind när UNT kontaktar honom 35 år senare.
– Det var en rolig tid! Jag började ringa hemma i smyg, sen kom mamma på mig. Efter det åkte jag runt i flera år till de där orangea kioskerna och pratade i timtal. Jag åkte till och med till Bälinge. På vintern var det kallt så in i helvete men jag kunde inte låta bli.
– Det var alla möjliga folk som ringde, med påhittade namn, och alla gaggade med alla. Jag undrar hur mycket pengar jag lade in.
Dåvarande klasskompisen Sören Pettersson bor i dag i Hälsingland. Han har liknande minnen.
Vad tror du lockade?
– Att man kunde träffa tjejer. Jag fick kontakt med min nuvarande sambo där. Man träffade många konstiga och intressanta personer men lurendrejerier fick man passa sig för. Jag minns att man längtade till rasten och till och med hoppade över lunchen för att ringa. Det var som en drog.