När statistiken över antalet döda i flygolyckor i världen kom i fjol var 2017 det säkraste året för det civila flyget sedan statik började föras 1946. Sammanlagt dog 44 personer vid tio olyckor, och när statistiken kom hade inget passagerarjetplan kraschat på 398 dagar! Visserligen är många rädda för att flyga – men i flygstolen kunde man verkligen känna sig trygg.
Bara året senare hade fler än 500 personer förolyckats i flygtrafiken. Lion Airs krasch i Javasjön i oktober drog upp statistiken med 189 döda.
Teknikutvecklingen hade samtidigt nått en ny nivå. En ny flygplanstyp skulle ta oss in i framtiden – Boeings 737 Max 7, 8, 9. Nu har två Max 8-plan störtat på ett sätt som är likartat: 28 oktober 2018, 10 mars 2019.
Två piloter i USA hade dock redan innan dess larmat om att Max 8-plan störtdykt ”aggressivt” när de slagit på autopiloten. Genom att ta ”mänskligt” kommando över planet kunde de återfå kontrollen.
Det som skiljer nya generationens plan från de äldre är ett digitaliserat nödsystem, som ska känna av flygplanets ”attityder” och farter och agera om planet till exempel stiger för kraftigt och få nosen att sjunka. Det kan vara denna digitaliserade ”hjälp” som nu kostat 346 människor livet. Flygplanstillverkaren Boeing misstänker en bugg i systemet; kanske går det inte ens att stänga av det. Det är lätt att förstå paniken hos en pilot som försöker ta kommandot över ett jetplan som inte lyder, medan marken snabbt närmar sig.
Vi ska inte flyga. Eller bara flyga lite. Det är det budskap som dominerar. Men flyget kommer inte att försvinna. Det måste vara säkert däruppe. Händer något på land eller vatten finns större möjlighet att fly. I luften är du totalt utlämnad och chanslös. Här är förtroende ungefär lika viktigt som när man överlämnar sig åt en hjärtkirurg: man måste känna tillit.
Att Boeing var sista instans att besluta att MAX-planen tills vidare ska stå på marken skadar detta förtroende. Boeing borde faktiskt ha agerat redan efter Lion Air-kraschen; det planet hade bara 800 flygtimmar bakom sig.
Frågan kan breddas till alla automatiserade trafikslag och fordon. Har vi nått en punkt då vi förlitar oss så mycket på tekniken att det kan bli farligt? Om piloten ändå måste vara ”på tå” för att digitala system kan få fnatt, måste inte även den som åker med en självkörande bil ha körkort och vara i full beredskap om någon sensor plötsligt uppträder galet? Är det fortfarande gåendes fel när de dödas av självkörande bilar som enligt tillverkaren ska ”se hinder i mörkret”?
Tiden tycks inte riktigt mogen att överlämna omdömet åt digitala system. Visst, den mänskliga faktorn kan fallera, men den känns än så länge pålitligare än den digitala.