För Selimovic, med bakgrund i Bosnien, är tanken om fred och frihet genom europeisk integration allt annat än formuleringar i festtal. De som högstämt och oprecist talar om ”Europas värden” utgår från att uttrycket syftar på demokrati, mångfald och tolerans – men i Grekland röstade förfärande många väljare på partier med motsatta värderingar. I det franska presidentvalets första omgång drog extremhögern och den oreformerade extremvänstern tillsammans en tredjedel av rösterna. Vad händer om en rad EU-länder får regeringar med verkligt inflytande för partier som vill avbryta integrationen, avskaffa minoriteters rättigheter och stänga gränserna?
Också extremhögern och den totalitära vänstern har vuxit fram i den europeiska myllan. Många har länge intalat sig att dessa idéer försvann genom krigsslutet 1945 och kommunismens fall 1989. Men i verkligheten står vi inför en ständig kamp för att förhindra extremismen att komma tillbaka. När vi talar om ”Europas värden” gör vi därför, som Selimovic uttryckte det, klokt i att skilja på värden som vi ärver och värden som vi skapar.
Europa har ett arv av upplysning, mångfald och tolerans – men också ett av barbari, krig och massmord. Europatanken bygger på just denna erfarenhet – vi måste aktivt bygga upp och värna ett annat värdesystem, med stöd i det goda ting som också ingår i det europeiska arvet.
Dagens europeiska kris följer en destruktiv logik. Ekonomiska påfrestningar leder till protektionism och en drift att skärma av sig från allt ”främmande” – varor och tjänster lika väl som människor. Följden blir naturligtvis att påfrestningarna ökar ännu mer, med nya krav på slutenhet mot omvärlden som följd. Kanske kommer detta efter hand att leda till nya insikter om vikten av öppenhet. Men där är vi knappast nu.
Grekland är ett specialfall genom de två traditionellt ledande partiernas långa historia av ansvarslöshet. Resten av eurozonen har redan räknat in följderna av ett tänkbart grekiskt utträde. Men den övergripande bilden av recession, protektionism och ännu djupare recession gäller inte bara Grekland. Europa behöver tillväxt. Och tillväxt är inte detsamma som att ösa ut lånade pengar över oreformerade system för offentliga utgifter utan något som man åstadkommer genom öppenhet och avveckling av regleringar och monopol som håller nere utvecklingskraften. Det är ingen slump att Grekland ligger nära botten i all statistik över faktorer som avgör graden av ekonomisk frihet.
Stabilitetspakten för euron kommer säkert att kompletteras på något sätt. Men de gemensamma åtagandena för att sanera ekonomin i krisländerna kan inte gärna upphävas. Och för att en gemensam politik ska bli begriplig och legitim behövs mer insyn och starkare demokratiskt inflytande inom unionen.
Detta innebär steg mot federalism – samordning av de beslut som verkligen måste tas gemensamt, demokratisering av alla beslut inom unionen och samtidigt en klar åtskillnad mellan beslut som kan fattas gemensamt och sådana som EU inte har med att göra. Det är svårt och något Europas förenta stater får vi förmodligen aldrig. I själva verket är kanske också just detta ofullgångna en av poängerna med EU – unionen är en process i ständig rörelse och omprövning.
Än så länge utkrävs ansvar inom EU nästan enbart på den nationella nivån. Och då har vi alla, var och en i sitt land, ett ansvar för konsekvenserna av de val vi gör. Det är vi som skapar Europas värden.