Tanzania - ett möte som krockar

Tålamod är en bra egenskap i Tanzania och det swahiliska ordspråket "taratibu ndiyo mwendo", långsamt är onekligen sättet att gå, något att vänja sig vid.
Två mörka rådjursögon kikar upp över sätet framför mitt. De granskar nyfiket båtens enda bleka passagerare. Längs hennes fingrar klättrar snirkliga hennamålningar och på fötterna sitter prydliga lackskor. Förlorad i flickans charm saknar jag henne redan innan vi skiljs åt.

Jag sitter på ett lastfartyg på väg till Zanzibar och tre timmar har gått sedan vi lämnade "fredens hamn", Dar es-Salaam, och Tanzanias fastland. En solblekt imitation av den tusen och en nattkuliss jag föreställt mig men desto mer levande. Indiska Oceanen ligger lugn utanför fönstret men trots att ankomsttiden passerat för länge sedan går ögruppen bara att urskilja som små prickar i horisonten.

Kaos uppstår när fartyget stöter mot kajen. Bananklasar, rissäckar och passagerare ska alla iland samtidigt. Landgång saknas helt och ingen hänsyn tas till äldre eller kvinnor med barn. Så mitt i allt tumult tar någon tag i min arm och drar mig åt sidan.
- Pole pole, hakuna matata, lugn lugn inga problem Karibu Zanzibar, välkommen till Zanzibar, säger en taxichaufför till en stressad nykomling.
Öns huvudstad Stone Town står som en hägring bortom hamnens smuts. Hänför med sina moskéer, minareter, sultanska palats, anglikanska kyrkor, hindutempel och arabiska träsnidesportar. Zanzibar är den lilla ön med den stora historien som under 1800-talet var den mäktigaste slav- och handelsporten i Östafrika. Araber, afrikaner, portugiser, tyskar och engelsmän har alla satt sin prägel på ön.

Söndervittrade huskroppar står tätt och det är omöjligt att inte gå vilse i gränderna. Små marknader har tagit plats i vart och vartannat hörn. Tropiska frukter ligger på rad och doften av stekt kyckling blandas med nyrensad fisk, avgaser och sopor. Män i kofia, styva runda mössor, och vita särkar förhandlar högljutt om varor medan kvinnor i kangatyg och slöjor hänger tvätt mellan husen. Bakom gallerförsedda fönster läser skolbarn högt ur koranen och ur minareten hörs böneutroparens entoniga röst;
- Allahu akbar, Gud är större.

Här utgår man, till skillnad från övriga Tanzania, från Mohammeds liv och inte Jesus. Över nittio procent av öborna är muslimer, men det hindrar inte att andra religioner utövas. Sida vid sida lever de i fred sedan man på sextiotalet, i sin kamp för jämställdhet, slog fast att "vi är alla afrikaner".
Den fyrhjulsdrivna jeepen klättrar fram på gropiga vägar. Vid ratten sitter guiden Alfonso, anlitad för att visa mig runt på öns kryddplantager. Gång på gång blir vi stoppade i poliskontroller. Alfonso hälsar med en handskakning, rabblar invanda fraser och tillåts sedan köra vidare.

Kvar står en flinande polis med lunchpengar i sin hand.
- Det är bara att betala och hålla sig väl med dem. De tjänar heller inga stora pengar och tvingas till det för att ha mat på bordet varje dag, förklarar Alfonso.
Han tänder en cigarett och den kryddiga doften sprider sig i bilen. Sportsman hinner jag läsa på paketet innan han kastar ut det genom fönstret. Sophanteringen fungerar dåligt eller inte alls och underhåll är ett begrepp som aldrig anammats i Tanzania. Man bygger upp, låter det förfalla och bygger nytt.

Med en machete som verktyg leder Alfonso mig in på en upptäcktsfärd i vad som kan liknas vid en levande kryddhylla. Vanilj växer längs långa rankor, peppar hänger från träden, citrongräs står i tuvor och rötter visar sig vara ingefära. Chili, kardemumma och kakao. Vi plockar stjärnanis, mango och banan och hittar en halväten ananas. Öns egen maskot och turistattraktion i skogarna runt om på ön, den röda colubusapan, sitter på en gren ovanför.
Alfonso stannar till vid ett träd där klocklika blommor växer omringade av läderaktiga blad.
- Nejlikorna används i matlagning och medicin men också som ingrediens för att smaksätta cigaretter, berättar han.

I mitten på 1800-talet tog Zanzibar över efter Indonesien som dominerande världsproducent av kryddnejlikor. Kryddplantagen är fortfarande en viktig inkomstkälla, men kanske främst som turistattraktion.
Att gå på Kendwas korallsand, strax väster om öns nordligaste punkt, kan liknas med att trampa runt på ett stort bakbord. Utanför vilar havet klart och turkost och endast dhows, smala båtar inspirerade av Indonesien, bryter dess yta. I hängmattor slumrar turister som för dagen hoppat över korallrevens snorkeläventyr och på strandrestaurangerna tillagar de hummer, bläckfisk, tonfisk och sjötunga. Jag bor i en banda, en hydda med väggar av palmblad, och tillbringar nätterna under ett myggnät tätat med plåster. Knaprar malariatabletter och hoppas att de fungerar när jag efter första natten vaknar med utslag som alltför väl stämmer överens med röda hund.

En tid senare är jag tillbaka på fastlandet och tre dagars frosseri i Tanzanias exotiska djurutbud väntar. Utanför bussfönstret flyger milsvida Aloe Vera-plantager, ockraröda byar och unga masaier och deras boskap förbi. I horisonten reser sig Kilimanjaros snöbeklädda topp över slätten. Ett skådespel som gör den tio timmar långa resan från Dar es-Salaam till Arusha i norr, utan vare sig toalett eller luftkonditionering, uthärdlig. Jag är tillbaka på fastlandet och tre dagars frosseri i Tanzanias exotiska djurutbud väntar.
Tarangire National Park är elefanternas och baobabträdens park. En miniatyr av Serengeti och ett zoo utan staket där man blir alltför medveten om att i denna värld är det djuren som bestämmer och inte människan.

Jag står upp i den taklösa fyrhjulsdrivna minibussen och önskar för en stund att ögon i nacken inte bara var ett talesätt utan en färdighet. Men är tacksam över guidens trimmade synfält. Zebror och gnuer betar sida vid sida. Giraffer slår knut på sina långa halsar i en märlig parningsdans och babianer tjattrar i träd och buskar. Området är rikt på fåglar men gamarna som cirkulerar i skyn är det som fångar intresset. Efter gryningens jakt tar en lejonduo välförtjänt siesta under ett skuggande akacieträd. Åt gamarna finns bara revben kvar.
Lake Manyara National Park bjuder på ett frodigare landskap med flodhästar som ligger som harmlösa stenar i vattendragen. Men skenet bedrar, för när de öppnar sina rosa gap och blottar gaddarna de förvarar däri förstår man varför de faktiskt är farligare än lejon.

Vi färdas på röd sand med en grön omgivning som utmanar i jakten på liv. Vi stannar till för att speja. Letar bland grenarna i trädet intill och får plötsligt ögonkontakt. Bara någon meter upp i trädet vilar en grupp unga lejon med den sällsynta vanan att klättra i träd. Språnget ner i bussen är bara en enkel rörelse bort och jag inser att jag slutat andas. Turister har de dock sett förut och snart slumrar de på sina grenar igen. När mörkret lägger sitt lock över savannen har vi även mötet med savannens konung och en argsint elefanthanne med oss i minnet.

I en trång daladala, små flakbussar som utgör Tanzanias kollektivtrafik, på väg till flygplatsen hörs reggaetakter ur knastriga högtalare. Jag är omringad av människor som i stället för att klaga över hettan, trängseln eller fattigdomen tar tillfället i akt att umgås. Förförd av gemenskapen, som jag samtidigt står så långt utanför, vill jag inte åka hem. Men just då, då visste jag heller inte att jag redan missat planet hem. Långt borta från filofaxer och klockor, har ett dygn plötsligt försvunnit. "Taratibu ndiyo mwendo". Långsamt är kanske inte alltid det bästa sättet att gå på.