Redan från början funderar vi över var vi ska äta vår matsäck. Vi har goda smörgåsar med och tänker oss en glänta, eller en bänk med vy över myren. Där ska vi pausa länge och bara njuta. Kanske filosofera över något viktigt eller oviktigt. Hitta lugnet.
Men först måste vi förstås gå en bit, min dotter Rut och hunden Jessie och jag. Vi är på vandringsutflykt på Upplandsleden i Florarna, naturreservatet som till största delen ligger i Tierps kommun. Slingan är en mil lång och vi följer de orangea markeringarna på träden. Snart öppnar sig skogen mot myren. Den första spången blir synlig och leder rakt över mossen. Brädorna sviktar under stegen och man ser långt långt ut över det platta, säregna myrlandskapet. Spängerna är ett signum för den här turen. De gör det möjligt att ta sig fram över våtmarken, samtidigt som växterna skyddas. Det blåser en vänlig vind.
Dags för matsäck kanske?
Nej, inte än. Men vatten och en näve nötter blir det vid rastplatsen Grillholmen. En man vid namn, Stefan Skoglund dyker upp på sin blåa cykel. Han ursäktar sig, vanligtvis har han inte hojen med sig ut i Florarna – men nu har han bråttom till ett möte i Risön några kilometer längre fram. Just den här dagen ska Länsstyrelsen i Uppsala län presentera ett förslag för skötseln av bland annat lederna i området.
– Vilken tur ni har!, säger Stefan Skoglund.
Själv har han nyligen flyttat från Uppsala och till en plats väster om Österbybruk. Han var trött på stadsliv och ville bo närmare naturen. Nu driver han ett företag som hjälper sjukskrivna att hitta tillbaka till arbetslivet, främst genom anpassat arbete i naturen. Han har själv erfarenheter av utbrändhet och vet att skogen kan läka.
– Det är friheten och tystnaden. Möjligheten till eftertanke. Att inte hela tiden ha intryck som tränger sig på och tränger undan. Då kan man lösa upp en del knutar. Jag tror också att rörelsen i sig frigör tanken, säger han.
Stefan Skoglund drar iväg över myren, och vi går också vidare. Kommer återigen in i ett skogsparti. Och börjar på allvar spana efter den där gläntan, för den efterlängtade långpausen. Men som vanligt när det börjar bli dags är alla perfekta platser försvunna. Vi tappar modet lite grann, hamnar i en surmulen svacka. Särskilt när vi till slut ändå slår oss ner – och myggor och irriterade rödmyror går till attack.
Så det blir ingen långpaus. Lite snopet men äsch. Det gör inget. För sedan kommer vi igång med gåendet, hittar lunken. Vi pratar mindre och mindre och travar på, i varsin värld men ändå tillsammans. Det är skönt. Jag tänker på min pappa. Han dog för några veckor sedan. Det är mycket hans förtjänst att jag har blivit en vandrare, han var en fjällräv och skulle ha tyckt om att vi gick här nu, på den här fina, vilda platsen. Och så tänker jag på det som Stefan Skoglund sa, att rörelsen i sig frigör tanken och att det stämmer. Det börjar vindla i huvudet, glida hit och dit i oväntade banor – för att så småningom tona ut i tystnad. Och kanske är det som är det allra mest vilsamma. Själva lugnet. Att inte tänka alls. Bara gå, hitta en meditativ rytm. Titta på tuvullen, följa en citronfjäril. Notera hur vassvipporna böjer sig i vinden. Vi passerar Risön. Informationsmötet om förslaget på ny sköteselplan pågår i ladan. Jessie tassar över fjolårslöven och vidare ut på nästa spång.