De sju veckor gamla tvillingarna sover i vardagsrumssoffan i lägenheten i Löten. Flickan gnyr och sprätter till, varpå tvillingbrorsan rycker till han också innan bägge sover lugnt igen.
Tanja Ivis skrattar och stryker deras kinder.
– Vi har inte bestämt namn än. Hemskt va? Men det har varit så mycket och vi vill känna efter ordentligt, säger hon.
Ja, det har onekligen varit mycket.
Dramat började i mitten av mars. Tanja Ivis man Ante Rebic och deras fyraårige son Rocco skulle hälsa på släktingar i Kroatien en vecka medan hon vilade upp sig hemma. Förlossningen – ett planerat kejsarsnitt – var drygt en månad bort.
– Corona hade kommit litegrann, men vi hade inte en tanke på att inte resa då, säger hon.
Men samma dag som Ante och Rocco landade i Kroatien stängde landet sina gränser. Alla flyg ställdes in. Tanja fick panik, ringde runt till ambassaden och till regeringskansliet men fick inga svar på hur hennes familj skulle ta sig hem igen.
Och här hemma tog smittspridningen fart. Tanja var inte särskilt orolig: hon är ju ung och har inga sjukdomar, men höll sig för säkerhets skull hemma utöver graviditetskontrollerna.
Kring påsk, i mitten av april, började hon känna sig dålig. Huvudvärk, kliande utslag på magen, ont i lederna samt förlorat smak- och luktsinne. Hon tänkte att det säkert var graviditetssymtom, men när hon ringde till sjukhuset för att fråga om råd uppmanades hon att komma in.
– De mötte mig med sån där rymddräkt. Jag blev jätterädd, tänkte att nu är det kört. Jag kan inte ha corona 10 dagar innan förlossningen och med Ante och Rocco fast därnere.
Men coronaprovet var positivt och läkarna beslutade att göra ett kejsarsnitt direkt. Tanja fick ringa dit sin svägerska Malin, som tillsammans med vårdpersonalen stod i full skyddsutrustning i operationssalen.
– Det var jag och en massa astronauter, säger Tanja och skrattar.
Kejsarsnittet gick bra och bebisarna mådde fint. Och Tanja kände sig hyfsat okej. I ett rum på BB tog Malin hand om bebisarna, medan Tanja iförd munskydd försökte hålla avstånd till dem.
– Det var jättejobbigt. Jag var så rädd för att smitta dem och spritade händerna varje minut. Tack gode gud för att Malin var där!
Efter åtta dagar på BB flyttade Tanja hem till sina föräldrar för att få hjälp med barnen, men kände sig snabbt sämre. När hon vaknade på natten hade hon 40 graders feber och svårt att andas. 1177 beslutade att omedelbart skicka en ambulans och Tanja lades in på ett isoleringsrum på Akademiska där hon fick syrgasbehandling.
– Jag tänkte "shit, jag kommer att dö". Det skrevs så mycket vid den här tiden och det var bara ett par dagar efter att Adam Alsing dött. En läkare kom in i rummet och bakom den där masken såg han så ledsen ut. Jag frågade "kommer jag att klara mig?". "Ja förmodligen" svarade han. Förmodligen?! Jag bara låg där och grät. Det värsta var att jag inte ens riktigt fått se hur mina nyfödda barn såg ut.
Röntgenbilderna visade på typisk covid-19-lunginflammation. Lungorna var vita. Tanja var livrädd att hamna i respirator.
– Det fick inte bli värre, jag har ju tre barn. Jag googlade vad jag kunde göra själv och började göra andningsövningar, dricka en massa varmt vatten för att lösa upp slemmet och försökte stå upp ibland trots att jag hade andnöd.
Och långsamt gick allt åt rätt håll. Efter tio dagar på infektionsavdelningen skrevs Tanja ut.
Nu är hon frisk, men trött i kroppen. Rädslan för att fortfarande bära på viruset har hon kvar; hon spritar händerna ofta och först för några dagar sedan vågade hon gosa nära bebisarnas ansikten.
Ante och Rocco då? Jo, de är hemma. När tvillingarna var sex veckor gamla lyckades de komma med ett flyg.
Ena bebisen sträcker på sig och börjar skrika. Den andra bebisen kommer igång några sekunder senare. Ante skyndar till soffan med nappflaskor och Rocco kommer skuttande för att spana in sina småsyskon.
– Det har varit så kaotiskt. Vi har försökt hitta rutiner med bebisarna och ska ju ta hand om Rocco också. Men nu börjar vi komma tillbaka till vardagen och livet.
Tanja kramar om Rocco och tar sedan upp flickan.
– Att vara själv med tvillingarna är svårt. Man matar den ena medan den andra ligger och skriker, säger hon och skrattar.
Hon skrattar ofta.
– Hur dåligt jag än mådde så har jag släppt det nu. Jag är så lycklig. Bebisarna kom ut och är friska.