Talrädsla kan vara förlamande, så stark att den kör självkänslan i botten och hindrar oss från att visa vår fulla potential, menar studievägledaren Maria Aarflot Lundgren, som håller Våga-talakurser på juridiska institutionen i Uppsala sedan 2001.
Hennes kurser är populära och har rent av visat sig nödvändiga. Många studenter känner prestationsångest och får problem med muntlig redovisning inför andra, till exempel med att hålla föredrag, redovisa grupparbeten eller vara aktiva vid seminarier.
– Jag möter studenter som har varit bäst i klassen och som är vana vid att alltid vara i framkant. När de pluggar med andra toppresterande studenter kan hela deras självbild krossas om de inte gör något åt problemet.
För att bli av med skräcken ska man utsätta sig för det obehagliga under kontrollerade former. Det finns också en poäng med att lära sig vad som händer i kroppen under stark stress.
Studenterna som går hennes kurs är de som varit modiga och tagit tag i sitt problem. De kan vara hur framåt som helst i andra sociala situationer men just i undervisningssituationen låser det sig.
– Det är en myt att det skulle vara de allra tystaste som går kursen, för de vågar inte ens anmäla sig, säger hon.
Hon vet själv hur det är att vara rädd att tala inför andra och beskriver ett skräckminne från sin mellanstadietid. Hon skulle redovisa ett arbete om Evert Taube och kom helt av sig.
– Jag är också en person som avskytt att stå inför folk. Jag vet vad det innebär att tappa talförmågan och stressa upp sig. Jag vet också att det går att komma över rädslan, säger hon.
Att inte våga tala inför folk är en av våra vanligaste rädslor och orsakerna är flera. En tes är att man som liten blivit överbeskyddad och sedd med ängsliga blickar som liten. Det har bidragit till dålig självkänsla och oro inför det som är obekant. Rädslan för hur det ska gå, blir överhängande i alla talsituationer.
Man kan också ha blivit sedd med krävande och alltför fodrande ögon, vilket lett till att man blivit känslig för kritik och andras blickar.
En tredje förklaring hänger ihop med Jantelagen, ”du ska inte tro att du är något”. Då har man blivit sedd med bevakande, ironiska och hånfulla blickar. Även om man är duktig ska man inte tro att man kan något.
Slutligen finns ett förhållningssätt som går ut på ett negligerande. Man har inte alls blivit sedd eller så har man blivit nonchalerad. Ingen har räknat med ens prestation. I en talsituation riktas allas blickar mot en, vilket leder till att pressen blir för stor.
Oftast är det flera faktorer som samverkar och forskarna talar också om att genetiska faktorer, att man kan ha en medfödd biologisk och psykologisk känslighet. Man kan också ha ärvt rädslan under själva uppväxten, genom att observera sina föräldrars eller andras beteende.
Maria Aarflot Lundgren låter deltagarna träna på att övervinna sin rädsla genom att långsamt trappa upp svårighetsgraden. Att utsätta sig för det obehagliga upprepade gånger har nämligen visat sig vara det mest verkningsfulla om man lider av talångest.
– De får i läxa att hålla ett anförande varje gång vi ses. Vid ett tillfälle har de några minuter på sig att berätta om en plats de varit på, ett semesterminne eller farmors sommarstuga och vilka känslor det väckte. Det fina med övningen är att det finns inget rätt eller fel och att det är tillåtet att göra bort sig.
Efter varje tal får deltagarna ge feedback och peka på det som varit bra. Kursen går ut på att förstärka allt som är positivt, vilket i sin tur leder till att man upptäcker att andras uppfattning inte alltid är vad man själv tror.
Den som håller ett anförande vittnar ofta om hjärtklappning och hur svettig och nervös han eller hon känt sig. Ansiktet blir rödflammigt, munnen knastertorr och händerna darrar. Men nio av tio gånger har åhörarna inte märkt det.
– En person som blir rödflammig av nervositet kan skämmas för det medan åhörarna kanske tänker att personen är engagerad och alert.
Ett annat exempel är om talaren darrar på rösten, kommer av sig och tappar tråden. Åhörarna uppskattar oftast att de får betänketid och hinner ta in vad som sägs. Det är sällan åhörarna tycker att det är jobbigt att få en paus på 20 sekunder.
Att man är avslappnad är en förutsättning för att man ska klara av att ta steget upp i talarstolen och behålla lugnet. Ett knep är att fokusera på sin egen andning, andas med magen och träna på att vara i nuet, exempelvis genom att långsamt äta ett äpple och känna hur det känns.
Maria Aarflot Lundgren tycker ändå att man ska se stress i lagom dos som något positivt. Är du för avspänd presterar du sämre. För att prestera sitt yttersta, krävs ett visst mått av nervositet.
– När du känner att nervositeten stegras, kan du tänka en positiv tanke, ”jag ska vara lite nervös, det är faktiskt inte farligt”.
Rädslan blir inte värre ju längre in i anförandet du kommer. Tvärtom klingar rädslan av, eftersom kroppen inte orkar bibehålla stressreaktionerna någon längre tid.