Tålamod har blivit något sällsynt. Vi läser självhjälpsböcker och går intensivkurser för att så snabbt som möjligt nå våra mål, men ger upp så fort vi stöter på en uppförsbacke.
– Vårt livstempo har ökat de senaste 10 till 15 åren, säger Olga Klauber, psykoterapeut och mindfulnessinstruktör på S:t Lukas psykoterapimottagning i Uppsala.
Med denna tempoökning har tålamodet försvunnit. I allt större utsträckning kräver vi omedelbar tillfredsställelse av våra behov. Blir vi lite förkylda och inte känner oss ”på topp” ska detta snabbt åtgärdas med vitaminer och förkylningsförebyggande läkemedel, får vi ont i en muskel efter ett träningspass åtgärdar vi snabbt med liniment, blir vi lite hungriga när vi handlar så lägger vi raskt ner en energibar i shoppingkorgen, vill vi ha längre hår skaffar vi hair extensions, startar vi företag ska det helst växa i raketfart annars ger vi upp, och så vidare.
– Jag ser tålamod som en av vår tids största bristvaror, säger Emma Pihl, coach, ledarskapskonsult och vd för företaget Inspirera i Uppsala.
I sitt jobb som personlig coach märker hon ofta att just bristen på tålamod är ett av våra största hinder för att nå våra mål.
– Vi vill gärna tro att allt går att lösa snabbt och lätt. Och mycket i vårt samhälle i dag går att ordna med en quick fix, men det funkar inte inom alla områden, säger Emma Pihl.
Att förändra sitt beteende, till exempel, är i de flesta fall ingen quick fix, menar hon.
– Och det vet de flesta om innerst inne, men eftersom människan av naturen är bekväm vill vi gärna tro att det finns en genväg, säger Emma Pihl.
Det är därför många av oss, när vi vill gå ner i vikt, tycker att en fettsugning eller en två veckors svältdiet ligger närmare till hands än att börja äta rätt och röra på sig.
– När vi inte får ett snabbt resultat tappar vi lusten. Då tror vi att den perfekta metoden och de perfekta tipsen finns någon annanstans och vi blir sökare i stället för att vara målinriktade, säger Emma Pihl.
Vårt sug efter snabba lösningar avspeglas inte minst i tidningar, böcker och magasin. Vi lockas av rubriker såsom ”Kliv fram i ljuset i 4 snabba steg” (Leva PS!), ”21 genvägar till ordning hemma” (Amelia) och ”Träna bort kilona i turbofart” (Aftonbladet). De så kallade självhjälpsböckerna har haft en enorm tillväxt de sista tio åren. Genom att läsa böcker med titlar såsom ”Mindfulness på fem minuter”, ”Snabb hjälp till ett enklare vardagsliv”, ”Plattare mage och starkare rygg på 10 minuter”, och ”Bli författare på fem minuter” hoppas vi kunna nå våra mål och bli sundare, lyckligare och mer framgångsrika på kort tid.
– Visst kan man bli hjälpt av att läsa en bok, det kan fungera som en väckarklocka och ge en intellektuell förståelse för vad vi behöver förändra. Men för att verkligen förankra en förändring i oss krävs mer än bara den intellektuellla förståelsen, säger Olga Klauber.
I dag finns också intensivkurser inom alla möjliga områden. Körkortsutbildning är ett exempel. Men enligt Ingela Strand på Sveriges Trafikskolors Riksförbund, STR, finns det en tendens att man på just intensivkurserna stirrar sig blind på att få körkortet i sin hand snarare än att utvecklas till en bra och säker bilförare.
– På intensivutbildningarna kan det ibland bli en konflikt på grund av detta. Man ser bara målet och inte vägen dit. Att bli klar med kursen blir det enda viktiga och man ser inte vad de egna förutsättningarna eller behoven är, säger hon.
Detta, att vi fokuserar så hårt på målen, är något som är utmärkande för hela västvärlden i dag, menar Olga Klauber.
– Vi tänker att sedan, då blir det bättre, då har jag nått målet. Vi jagar efter en lycka som ligger längre fram. Men livet vi har är ju egentligen här och nu, säger hon.
Enligt Orvar Löfgren, professor i etnologi vid Lunds universitet, dyker snabbhetsdiskussionerna upp med jämna mellanrum. Och när de kommer, så kommer de från medelklassen och då handlar de ofta om ytlighet och snuttifiering i ett negativt perspektiv. För samtidigt som vi om och om igen lockas av möjligheten till ögonblicklig tillfredsställelse av våra behov, finns det sedan gammalt en syn på otålighet och quick fix-mentalitet som något fult och primitivt.
– I början av 1900-talet ansåg borgarheten att otålighet hörde till arbetarklassen. De lägre klasserna kunde inte vänta, inte hålla på sig, inte försaka. Men i borgarheten levde man minsann inte för stunden. Denna inställning finns kvar i medelklassen i dag, man tycker till exempel att barn ska lära sig att vänta, ”hur skulle det annars se ut” tänker man, säger Orvar Löfgren.
Emma Pihl säger att hon ser tålamod som mod att tåla.
– Det låter tråkigt men jag tror att vi, i vår strävan att nå våra mål, måste sluta leta efter den perfekta metoden. Annars kommer vi ingenstans. Vi tar ett halvt steg fram, sedan byter vi spår, ett halvt steg, och så vidare. Vi behöver helt enkelt mer tålamod, säger hon.
Olga Klauber märker i sitt jobb att quick fix-mentaliteten, då vi hela tiden fokuserar på nästa steg och på mot ett mål längre fram, är stressande för många.
– Om vi är närvarande i det som händer så blir det lättare för oss känna efter vad vi egentligen vill. Då tror jag också att vi kan bli bättre rustade för att möta svårigheter och att fatta rätt beslut. Om vi lär oss att vara i nuet kan vi glädja oss över ett fint höstlöv på vägen till jobbet i stället för att i tanken redan vara på jobbet, säger Olga Klauber.
UNT Frågar: Hur stort tålamod har du?
Alexander Plavsic, 21 år, pluggar till apotekare, Uppsala.
– Så fort internet är segt tänker jag ”Varför kan det inte funka som det ska”. Annars är jag inte särskilt otålig, tycker jag själv i alla fall. Men det är nog bättre att fråga någon som känner mig om det stämmer.
Stefan Söderberg, 39 år, meteorolog, Uppsala.
– Det ökar ju mer jag har att göra, för då är det ändå ingen idé att stressa ihjäl sig. Jag har stressat på mycket tidigare i mitt liv, tutat och blivit irriterad på andra bilister. Men det är bara slöseri med energi. Nu när jag har tre barn, har jag gett upp, var sak får ta sin tid.
Marita Rosén, 45 år, sjuksköterska, Björklinge.
– Jag tror att jag har stort tålamod, tid är egentligen det enda vi har. Om man hela tiden ska känna sig stressad stjäl det energi. Men om man blir felbehandlad på något sätt och det tar tid att åtgärda felet, hos verkstan eller någon annan serviceinrättning, då har jag inget tålamod.
Lena Norberg, 25 år, studerar till socionom, Uppsala.
– Det beror på situationen, dagsformen och hur tidspressad jag är. På helgen är det lugnare, då har jag mer tålamod. Men är jag på stan och ärenden tar längre tid än jag tänkt, kan jag bli lite irriterad.
Angelica Fredrikson, 24 år, pluggar till förskollärare, Uppsala.
– Jag skulle säga att jag har stort tålamod om jag jämför mig med mamma och brorsan. De klarar inte av att vänta i köer, då går de någon annanstans. Jag utbildar mig till förskollärare, allt tar längre tid för barn och det är lätt att bli frustrerad, då känns det viktigt att vara född med tålamod.