TÄlamod har blivit nÄgot sÀllsynt. Vi lÀser sjÀlvhjÀlpsböcker och gÄr intensivkurser för att sÄ snabbt som möjligt nÄ vÄra mÄl, men ger upp sÄ fort vi stöter pÄ en uppförsbacke.
â VĂ„rt livstempo har ökat de senaste 10 till 15 Ă„ren, sĂ€ger Olga Klauber, psykoterapeut och mindfulnessinstruktör pĂ„ S:t Lukas psykoterapimottagning i Uppsala.
Med denna tempoökning har tĂ„lamodet försvunnit. I allt större utstrĂ€ckning krĂ€ver vi omedelbar tillfredsstĂ€llelse av vĂ„ra behov. Blir vi lite förkylda och inte kĂ€nner oss âpĂ„ toppâ ska detta snabbt Ă„tgĂ€rdas med vitaminer och förkylningsförebyggande lĂ€kemedel, fĂ„r vi ont i en muskel efter ett trĂ€ningspass Ă„tgĂ€rdar vi snabbt med liniment, blir vi lite hungriga nĂ€r vi handlar sĂ„ lĂ€gger vi raskt ner en energibar i shoppingkorgen, vill vi ha lĂ€ngre hĂ„r skaffar vi hair extensions, startar vi företag ska det helst vĂ€xa i raketfart annars ger vi upp, och sĂ„ vidare.
â Jag ser tĂ„lamod som en av vĂ„r tids största bristvaror, sĂ€ger Emma Pihl, coach, ledarskapskonsult och vd för företaget Inspirera i Uppsala.
I sitt jobb som personlig coach mÀrker hon ofta att just bristen pÄ tÄlamod Àr ett av vÄra största hinder för att nÄ vÄra mÄl.
â Vi vill gĂ€rna tro att allt gĂ„r att lösa snabbt och lĂ€tt. Och mycket i vĂ„rt samhĂ€lle i dag gĂ„r att ordna med en quick fix, men det funkar inte inom alla omrĂ„den, sĂ€ger Emma Pihl.
Att förÀndra sitt beteende, till exempel, Àr i de flesta fall ingen quick fix, menar hon.
â Och det vet de flesta om innerst inne, men eftersom mĂ€nniskan av naturen Ă€r bekvĂ€m vill vi gĂ€rna tro att det finns en genvĂ€g, sĂ€ger Emma Pihl.
Det Àr dÀrför mÄnga av oss, nÀr vi vill gÄ ner i vikt, tycker att en fettsugning eller en tvÄ veckors svÀltdiet ligger nÀrmare till hands Àn att börja Àta rÀtt och röra pÄ sig.
â NĂ€r vi inte fĂ„r ett snabbt resultat tappar vi lusten. DĂ„ tror vi att den perfekta metoden och de perfekta tipsen finns nĂ„gon annanstans och vi blir sökare i stĂ€llet för att vara mĂ„linriktade, sĂ€ger Emma Pihl.
VĂ„rt sug efter snabba lösningar avspeglas inte minst i tidningar, böcker och magasin. Vi lockas av rubriker sĂ„som âKliv fram i ljuset i 4 snabba stegâ (Leva PS!), â21 genvĂ€gar till ordning hemmaâ (Amelia) och âTrĂ€na bort kilona i turbofartâ (Aftonbladet). De sĂ„ kallade sjĂ€lvhjĂ€lpsböckerna har haft en enorm tillvĂ€xt de sista tio Ă„ren. Genom att lĂ€sa böcker med titlar sĂ„som âMindfulness pĂ„ fem minuterâ, âSnabb hjĂ€lp till ett enklare vardagslivâ, âPlattare mage och starkare rygg pĂ„ 10 minuterâ, och âBli författare pĂ„ fem minuterâ hoppas vi kunna nĂ„ vĂ„ra mĂ„l och bli sundare, lyckligare och mer framgĂ„ngsrika pĂ„ kort tid.
â Visst kan man bli hjĂ€lpt av att lĂ€sa en bok, det kan fungera som en vĂ€ckarklocka och ge en intellektuell förstĂ„else för vad vi behöver förĂ€ndra. Men för att verkligen förankra en förĂ€ndring i oss krĂ€vs mer Ă€n bara den intellektuellla förstĂ„elsen, sĂ€ger Olga Klauber.
I dag finns ocksÄ intensivkurser inom alla möjliga omrÄden. Körkortsutbildning Àr ett exempel. Men enligt Ingela Strand pÄ Sveriges Trafikskolors Riksförbund, STR, finns det en tendens att man pÄ just intensivkurserna stirrar sig blind pÄ att fÄ körkortet i sin hand snarare Àn att utvecklas till en bra och sÀker bilförare.
â PĂ„ intensivutbildningarna kan det ibland bli en konflikt pĂ„ grund av detta. Man ser bara mĂ„let och inte vĂ€gen dit. Att bli klar med kursen blir det enda viktiga och man ser inte vad de egna förutsĂ€ttningarna eller behoven Ă€r, sĂ€ger hon.
Detta, att vi fokuserar sÄ hÄrt pÄ mÄlen, Àr nÄgot som Àr utmÀrkande för hela vÀstvÀrlden i dag, menar Olga Klauber.
â Vi tĂ€nker att sedan, dĂ„ blir det bĂ€ttre, dĂ„ har jag nĂ„tt mĂ„let. Vi jagar efter en lycka som ligger lĂ€ngre fram. Men livet vi har Ă€r ju egentligen hĂ€r och nu, sĂ€ger hon.
Enligt Orvar Löfgren, professor i etnologi vid Lunds universitet, dyker snabbhetsdiskussionerna upp med jÀmna mellanrum. Och nÀr de kommer, sÄ kommer de frÄn medelklassen och dÄ handlar de ofta om ytlighet och snuttifiering i ett negativt perspektiv. För samtidigt som vi om och om igen lockas av möjligheten till ögonblicklig tillfredsstÀllelse av vÄra behov, finns det sedan gammalt en syn pÄ otÄlighet och quick fix-mentalitet som nÄgot fult och primitivt.
â I början av 1900-talet ansĂ„g borgarheten att otĂ„lighet hörde till arbetarklassen. De lĂ€gre klasserna kunde inte vĂ€nta, inte hĂ„lla pĂ„ sig, inte försaka. Men i borgarheten levde man minsann inte för stunden. Denna instĂ€llning finns kvar i medelklassen i dag, man tycker till exempel att barn ska lĂ€ra sig att vĂ€nta, âhur skulle det annars se utâ tĂ€nker man, sĂ€ger Orvar Löfgren.
Emma Pihl sÀger att hon ser tÄlamod som mod att tÄla.
â Det lĂ„ter trĂ„kigt men jag tror att vi, i vĂ„r strĂ€van att nĂ„ vĂ„ra mĂ„l, mĂ„ste sluta leta efter den perfekta metoden. Annars kommer vi ingenstans. Vi tar ett halvt steg fram, sedan byter vi spĂ„r, ett halvt steg, och sĂ„ vidare. Vi behöver helt enkelt mer tĂ„lamod, sĂ€ger hon.
Olga Klauber mÀrker i sitt jobb att quick fix-mentaliteten, dÄ vi hela tiden fokuserar pÄ nÀsta steg och pÄ mot ett mÄl lÀngre fram, Àr stressande för mÄnga.
â Om vi Ă€r nĂ€rvarande i det som hĂ€nder sĂ„ blir det lĂ€ttare för oss kĂ€nna efter vad vi egentligen vill. DĂ„ tror jag ocksĂ„ att vi kan bli bĂ€ttre rustade för att möta svĂ„righeter och att fatta rĂ€tt beslut. Om vi lĂ€r oss att vara i nuet kan vi glĂ€dja oss över ett fint höstlöv pĂ„ vĂ€gen till jobbet i stĂ€llet för att i tanken redan vara pĂ„ jobbet, sĂ€ger Olga Klauber.
UNT FrÄgar: Hur stort tÄlamod har du?
Alexander Plavsic, 21 Ă„r, pluggar till apotekare, Uppsala.
â SĂ„ fort internet Ă€r segt tĂ€nker jag âVarför kan det inte funka som det skaâ. Annars Ă€r jag inte sĂ€rskilt otĂ„lig, tycker jag sjĂ€lv i alla fall. Men det Ă€r nog bĂ€ttre att frĂ„ga nĂ„gon som kĂ€nner mig om det stĂ€mmer.
Stefan Söderberg, 39 Är, meteorolog, Uppsala.
â Det ökar ju mer jag har att göra, för dĂ„ Ă€r det Ă€ndĂ„ ingen idĂ© att stressa ihjĂ€l sig. Jag har stressat pĂ„ mycket tidigare i mitt liv, tutat och blivit irriterad pĂ„ andra bilister. Men det Ă€r bara slöseri med energi. Nu nĂ€r jag har tre barn, har jag gett upp, var sak fĂ„r ta sin tid.
Marita Rosén, 45 Är, sjuksköterska, Björklinge.
â Jag tror att jag har stort tĂ„lamod, tid Ă€r egentligen det enda vi har. Om man hela tiden ska kĂ€nna sig stressad stjĂ€l det energi. Men om man blir felbehandlad pĂ„ nĂ„got sĂ€tt och det tar tid att Ă„tgĂ€rda felet, hos verkstan eller nĂ„gon annan serviceinrĂ€ttning, dĂ„ har jag inget tĂ„lamod.
Lena Norberg, 25 Ă„r, studerar till socionom, Uppsala.
â Det beror pĂ„ situationen, dagsformen och hur tidspressad jag Ă€r. PĂ„ helgen Ă€r det lugnare, dĂ„ har jag mer tĂ„lamod. Men Ă€r jag pĂ„ stan och Ă€renden tar lĂ€ngre tid Ă€n jag tĂ€nkt, kan jag bli lite irriterad.
Angelica Fredrikson, 24 Är, pluggar till förskollÀrare, Uppsala.
â Jag skulle sĂ€ga att jag har stort tĂ„lamod om jag jĂ€mför mig med mamma och brorsan. De klarar inte av att vĂ€nta i köer, dĂ„ gĂ„r de nĂ„gon annanstans. Jag utbildar mig till förskollĂ€rare, allt tar lĂ€ngre tid för barn och det Ă€r lĂ€tt att bli frustrerad, dĂ„ kĂ€nns det viktigt att vara född med tĂ„lamod.