Tag plats! Resan går mot äventyret

Bordet vid vårt tågfönster är litet, men rymmer kaffetermos, vattenflaska, tunnbröd, rågbröd och polarbröd.
Det hade duggregnat vid avgång i Uppsala, nu spricker solen fram i Storvreta och ännu fler förväntansfulla familjer stiger ombord från perrongen - mycket barn upp mot 12-13 år, deras föräldrar och föräldrarnas föräldrar. Generationen däremellan lyser med sin frånvaro.

Närmast oss i den nu fullsatta vagnen sitter Göran Bodin från Örsundsbro med fru barn och ett barnbarnsbarn, inalles sju personer och en hunden Tyra, en dogo argentino.
De visar upp sex förinköpta Furuviksbiljetter. Konduktören upplyser att det hade räckt med att köpa två.
- Detta sa de inget om!

Göran Bodin har tagit på sig kortbyxorna och ser fram mot en heldag i solen. Han vet då ännu inte att han innan dan är slut kommer att få göra en betydelsefull insats
för sällskapet intill, vi fyra från UNT.

David Hultén, 11 år, bosatt i Örsundsbro, har nyligen värmt upp i Göteborg där han besökt släktingar. De var på Liseberg både tisdagen och lördagen.
-Kanonen var roligast. Man skjuts i väg, åker backe, loop och snurrar runt. Det går på 17 sekunder. Jättekul! Fast jag fick köa 25 minuter varje gång. Jag åkte fyra gånger...

Hans klasskompis Viktor Leijonhufvud har inte samma erfarenhet. Det närmaste han varit häftiga åkattraktioner var på Legoland i Danmark. Barnen skulle vara minst 120 centimeter långa, Viktor var då endast 119,5 cm. David, med på samma resa, kvalificerade sig och fick åka...

Viktors mamma Nina, fotograf i det här reportaget, tillstår att hennes ringa intresse för attraktioner kan ha bidragit till sonens begränsande åkvana.
- Jag har åkt berg- och dalbanan och Skeppet en gång på Gröna Lund, säger hon, och tillägger snabbt:
- Detta gör jag aldrig om!

Själv är jag göteborgare och uppvuxen med Liseberg. Åkte allting, minns Virvelvinden som roligast. Jag skrattade hjärtligt i den för 20 år sedan.
Kön växer sig snabbt lång utanför Furuviks entréer. De har två kassor öppna, och alla vill in snabbt, det är ju matning av schimpanserna snart.
Santino, 28 är äldst, roligast, men inte gulligast. Han har fått en Festis och sitter högst upp på apberget.
- Han äter upp hela paketet, utbrister Viktor.
- Nej, han stoppar ned sugröret och dricker, rättar David.
Manda, två år och tio månader och moderslös, kelar med sin nya "mor" djurkötaren Ingmarie Persson.
- Schimpansen är vår närmaste släkting, vi har 98,6 gener ihop, avslöjar hon.
Kunde tro det.

Regnskogen blir en naturlig fortsättning på alplandskapet. Ett hus fullt med läskiga spindlar, krokodilsläktingar och farliga ormar, de flesta bakom skyddande glas. Men en del ormbarn får, medan personal bevakar, slingra fritt bland grenar otäckt nära Ninas, Viktors, Davids och Kjells huvuden.
Vad är häftigast, detta eller Batman, Furuviks nyste attraktion, en blandning av berg- och dalbana och virvelvind?
- Batman, säger elvaåringarna med en mun. De åker Batman tre gånger.

Fast radiobilarna, en klassiker med rötter från 40- och 50-talen då polisen hade radiobilar med långa master, har ett koncept som inte behöver förnyas nämnvärt. Här gäller det att krocka så många som möjligt, gärna ekipage med tjejer.
Viktor och David vet bara inte hur snabbt de ska ta sig från utgång till entré för ett nytt åk. De gränslar med buller och bång det järnräcke som styr kön, just nu obefintlig.
Mitt bland alla 17 attraktioner står Virvelvinden, precis som den såg ut i min egen barndoms Liseberg. Här ska åkas!
Nina avstår.

Hon kan i efterhand nog aldrig riktigt förstå hur det kändes: Knycken i nacken som gjorde att leendet stelnade, de återkommande slängarna som tryckte oss bakåt mot sitsen så hårt att det till slut gjorde ont i hela kroppen. Vad det så här att flyga jaktplan med farligt stora g-krafter? Och varför tog det aldrig slut?
Pojkarna skrattar glatt medan skribenten går på ostadiga ben till en soffa i närheten, våt av kallsvett.
- Sitt kvar här, ska jag hämta något att dricka, frågar Nina med oro i rösten.

Medan de övriga går in i Spökborgen och låter sig skrämmas av spindlar, skelett och andra uppvaknande döingar, undrar jag på soffan om tivoliutrustningen blivit vassare eller gubben mindre vass.
Tiden går, vi måste hinna ut på udden och sniffa på Fortet, ett underjordiskt batteri som kunde ha kommit till användning under kalla kriget, nu museum. Här finns massor att se för dem med tekniskt intresse.
Nina sneglar på klockan.
- Vi kan komma tillbaka hit och titta mera en annan gång, säger hon.

David siktar kanonen ut mot havet och skjuter ett fartyg i sank. På Upptåget söderut pustar alla ut trötta. En lyckosam dag?
-Absolut, tycker Nina. Men man hinner inte med både djurparken och tivolit på en dag. Kanske är det bättre att satsa en dag på djurparken i Furuvik och en annan dag på Grönan i Stockholm.
- Jag hade velat se kängururna, säger Viktor. Hans kompis David nickar och trevar efter ryggsäcken och den sista fikan.
Men ryggsäcken är puts väck - med den även pojkarnas handkassor och Ninas och Viktors regnjackor!

Vi ringer till djurparken. En hjälpsam kvinna rusar ut på perrongen och hittar Davids blå ryggsäck ensam under stationsskylten Furuvik.
Vi får på mobiltelefon tag i Göran Bodin och hans familj.
- Jo, vi är kvar i Furuvik. Ja, jag kan ta hem ryggsäcken åt er, vi bor ju nära varandra, svarar Bodin, med värme i rösten.
Slutet gott, allting gott.

Tag plats! Resan går mot äventyret

En heldag i nöjesparken med två vuxna och två barn för under tusenlappen - går det i semestertider? UNT söndag testade Furuvik och klarade sig på 770 kronor, inklusive glass. Men då får man ta med sig egen matsäck.