I 16 år i sträck har vi haft dagisbarn. Men nu är det slut. Och jag känner att det är dags att lyfta på min slitna gamla keps och säga tack.
Zlatan är en duktig fotbollsspelare, Mariah Carey är en stabil sångerska, Indiana Jones utför hyggliga bedrifter i djungeln, men mina hjältar finns bland barnomsorgspersonalen. Jag har sedan första dagen på dagis häpnat över deras förmåga. På den tiden hade vi ett barn på två vuxna och kände att vi var gravt underbemannade. På dagis är de sisådär tre vuxna på 18 barn och fixar allt med ett obegripligt lugn. Och då ska man ändå betänka att det rent statistiskt är så att tre gråter, fyra slåss och två har bajsat. Men personalen är där och byter på en samtidigt som de matar en annan och med silkeslen röst tröstar en tredje.
Och de ser allt och hinner fram i tid med avledande manövrar. När ett av våra barn var två år var han väldigt kramig. Typ skrotpress. Ibland kramades han även med tänderna. Jag minns en inskolning… Plötsligt närmar han sig dreglande lilla späda Elsa och vrålar ”Krama!!” Jag slänger mig ned och tar skydd bakom en hög använda blöjor i skötrummet, men en i personalen kastar sig – likt Ravellis straffräddning 1994 – och hinner få in en hand mellan gossens tandrad och Elsas rosiga kind med repliken ”Ja, deeeeet var en fin kram, tack, tack…” allt medan det kom en förskrämt kväk från blöjhögen.
Det finns människor som ser dagis som något ont. Det är för mig obegripligt. Bland ont lägger jag krig, nageltrång och rasism. Bland gott finns geléhallon, solidaritet och dagis. Det finns till och med folk som hävdar att barn under tre år inte förstår varför de blir lämnade och upplever separationen som om föräldern faktiskt dog. Hur de kan begripa själva döden begriper inte jag, men jag måste säga att mina barn i så fall har tagit mitt frånfälle väldigt bra. Jag begär väl inga hulkande ceremonier, men att glatt ropa ”Hej då pappa” känns ju lite väl lättvindigt. I sammanhanget kan nämnas att de även tagit min uppståndelse vid fyratiden med viss fattning, även om de oftast blivit hyfsat glada över miraklet.
Jag tycker tvärtom att vi ska utöka dagis. Jag tycker att barnomsorgspersonal behövs på många andra platser i samhället. Jag tror att de skulle kunna medla i allehanda konflikter gällande allt från kommuntjafs till huliganbråk och den låsta konflikten i mellanöstern.
Fem barn och 16 år i branschen har gett mig den största respekt för denna yrkeskår. Så tack Mats, Maria, Vivianne, Gunilla, Kerstin, Carina, Anders, Tessan, Ulla, Anette, Anita, Lotta, Catarina, Bettan, Millan, Paulina och alla andra för 16 alldeles underbara år.
Ni är klart större än Zlatan!