Du hinner knappt vända dig om så är barnen i luven på varandra igen. Skrik, gråt och diskussioner om vem som började hör till vardagen. Ska man låta barnen hållas eller ska man skälla - eller fungera som en ständig medlare?
Som förälder står man inte sällan handfallen inför barnens bråk, och den enklaste utvägen är att vifta bort det hela. Syskon bråkar väl alltid. Det går säkert över med tiden.
– Ibland låter det som att det är en självklarhet att syskon ska ha en konfliktfylld relation, men riktigt så är det inte, säger barnpsykologen Jenny Klefbom.
– Man ska inte slå sig till ro med att barnen bråkar. Det är att skicka fel signaler och förmedla att det här är det normala - och det är ju en ganska sorglig livssyn.
Som förälder är det viktigt att vara lyhörd på innehållet i konflikterna. Handlar det till exempel om uppmärksamhet och föräldrarnas gunst? Det kan vara ett tecken på att barnen får för lite tid med mamma och pappa. Bråk brukar vara ett effektivt sätt att få uppmärksamhet.
Det gäller också att titta på om konflikterna är någorlunda jämlika. I så fall brukar man kunna avvakta och se om barnen löser situationen själva. Är det i stället så att det alltid är samma syskon som börjar bråka och har övertaget i konflikten bör man vara uppmärksam och ingripa. Det samma gäller om barnen gör varandra illa fysiskt.
Jenny Klefbom säger att hon har full förståelse för att det är svårt att räcka till som förälder i dag. Ofta blir det helt enkelt inte så mycket tid kvar av dagen till att umgås med barnen. Men det är just föräldrarnas tid som behövs för att komma till rätta med syskonbråk.
– Att lägga ned energi på att lära barnen att hitta strategier för konfliktlösning är något som lönar sig i längden. Bråken minskar och det blir lugnare för hela familjen.
Hur ska man då göra som förälder när falsettskriken drar igång i tv-rummet? Till att börja med - avvakta och se hur konflikten ser ut och hur den utvecklar sig. Blir det värre och det är tydligt att barnen inte själva kommer ut på andra sidan bör man gå in och medla.
Lägg tid på att prata med barnen. Döm inte och låt alla uttrycka sina känslor. Men försök att styra bort fokus från vem som gjorde si och vem som sa så, och satsa i stället på att hitta lösningar. Be barnen komma med förslag. Hur kan man göra den andra glad, och hur kan vi undvika att samma situation uppstår igen? Det handlar mer om att hjälpa barnen att hitta egna strategier än att gå in och tala om vad som är rätt och fel.
Något Jenny Klefbom vänder sig emot är att vuxna, både föräldrar och personal på förskola och skola, är snabba på att tvinga fram ett förlåt ur barnet innan känslan av skuld har infunnit sig. Har man inte som vuxen satt sig in i konflikten kan det i värsta fall leda det till att fel barn tvingas be om förlåtelse - något som förstås är extremt förvirrande för barnet och helt urholkar innebörden av ordet.
– Här gäller det att resonera med barnen tills de känner skuld. Kanske är det bättre att "göra förlåt" än att säga förlåt. Att lämna tillbaka den där leksaken man snodde känns mer än att haspla ur sig ett ord.
Jenny Klefbom tror inte att det uppstår fler konflikter i någon speciell ålder. Men syskon som är närmare i ålder leker ofta mer med varandra, och då finns den andra nära till hands att bråka med.
Det är inte alls givet att konflikter som syskon har i ung ålder går över av sig själva med åren. I värsta fall hänger dåliga syskonrelationer med resten av livet.
– Det är synd. Tanken är ju att syskon ska ha varandra när inte föräldrarna finns längre, säger Jenny Klefbom.
Att som barn lära sig att hantera konflikter är också en fördel i relationer till andra människor, som kompisar. Det handlar alltså inte bara om att lösa problemen så att det blir lugnare hemma, utan också om att göra barnen en tjänst inför framtiden.
– Att ta konflikterna på allvar är väl investerad tid för barnen, för resten av familjen och för omvärlden, säger Jenny Klefbom.