Allt vände när jag blev sedd
BEARBETNING. För Yasmine Ejner Lind har bearbetning gjort hon återhämtat sig och mår bättre. Hon önskar att psykiatrin blir bättre på att se människors potential att hämta styrkan från sig själv.
När jag var yngre utsattes jag för svåra emotionella övergrepp. Det var ett trauma som pågick i flera år. Jag hade också en röst i huvudet som drog in mig i en parallellvärld.
När jag var 14 år började jag förtränga det jag varit med om och av det fick jag ångest. För att stå ut med smärtan utvecklade jag tvångstankar, ätstörningar, ett självskadebeteende och blev deprimerad. Under tre års tid trodde psykiatrin att jag i grunden led av en psykos. Jag fick också diagnosen paranoid schizofreni.
När jag väl började minnas traumat jag upplevt som barn, bad jag gång på gång om att få bearbeta det hela men inga insatser gjordes, i stället fick jag starka mediciner och fel sorts behandling. Tack vare ett stort stöd från mina föräldrar, speciellt min mamma, lyckades jag överleva tiden, och skickades inför min 18-årsdag till Ungdomsteamet i Uppsala. Där fick jag träffa en psykolog som frågade vad jag ville ha hjälp med. Jag svarade att jag behövde hjälp att bearbeta mitt förflutna och sluta hata mig själv.
Allt vände när jag blev sedd som en person och inte som ett hopplöst fall med en massa symtom. Diagnosen schizofreni avskrevs, medicinering minskades och jag började behandlas för komplex posttraumatiskt stressyndrom, PTSD. Fokus har legat på friskhet och livskvalitet, ord jag inte hört talas om när jag till exempel legat inlagd på psykiatriska avdelningar efter min 18-årsdag.
Jag sporrades att förändra tankemönster, tänka positiva tankar. Med tiden förstod jag också att jag hade ett eget val, att jag kunde bestämma mig för att må bättre. Jag utvecklade en andlig tro, började syssla med musik, fick nya vänner och upptäckte min talang för att skriva.
Allt är inte en solskenshistoria, jag har haft svackor och har fått arbeta mig fram till den jag är i dag. Men jag vet att jag kan må bättre genom min egen styrka. Jag tycker att dagens psykiatri fokuserar på fel saker, man lockar inte fram människors friska sidor, man snarare bekräftar man deras lidande. Min önskan är därför en mindre sjukdoms- och symtomfokuserad psykiatri.”
Yasmine Ejner Lind
Ålder: 21 år
Bor: Skokloster
Aktuell: Attitydambassadör för Hjärnkoll.
Medicinen kunde tagit mitt liv
NÄTVERK. Fred Nyberg, här vid Valegården i Uppsala, där han arbetat och varit med och byggt upp verksamheten från början. Valögården ger människor med psykisk ohälsa möjligheter att komma tillbaka till ett gott liv.
Efter en långvarig psykos i mitten av 1980-talet fick jag en sorts medicin som hade kunnat kosta mig livet. På bara några timmar gjorde den att jag blev lugn och foglig ur läkarens synvinkel och jag fick höra att jag skulle ha medicinen livet ut. Men biverkningarna var fruktansvärda. Jag blev som ett levande kolli och viljan att göra något var nere på noll. Senare upptäckte forskare att biverkningarna dödade folk, många fick hjärtfel och dog.
Myter kring psykisk hälsa är skadligt för den som fått en diagnos. De lägger grunden till felaktiga attityder som är svåra att påverka. Även i vården kan man bli felbehandlad efter samma premisser.
Myten i mitt fall handlade om att det fanns en föreställning om att man var tvungen att ta medicinen livet ut om psykosen varat mer än ett halvår. Det stämde inte. Jag bevisade det genom att trappa ner och slutligen bli helt fri från medicinering.
Jag hade med i beräkningen att jag kunde bli sjuk igen. Genom föreningen RSMH, Riksförbundet för social och mental hälsa, träffade jag människor som också hade trappat ner och för vilka det hade gått bra. Jag fick ett värdefullt kamratstöd.
De gånger jag hade vanföreställningar som växte sig stora, kunde jag sätta mig ner och vänta ut förloppet och tänka att det går över. Jag bestämde mig för att psykosen inte skulle dominera mig och kunde gå i dialog med rösterna.
Skaffar man sig kunskap om sin sjukdom behöver man inte vara rädd. Kunskapen om att återhämtning är möjlig börjar nu växa fram inom vården. Det finns exempelvis rösthörargrupper, något som inte fanns när jag insjuknade. De består av människor som själva har erfarenhet av psykos. Att våga tala om att jag har en psykosdiagnos har hjälpt mig.
Sanningen om psykisk ohälsa är den att många av oss drabbas av arbetslöshet, fattigdom och socialt utanförskap. Men de flesta lär sig leva med sin diagnos. Därför kallar vi oss psykiatrins överlevare. ”
Kurt Nyberg
Ålder: 58 år
Bor: Vänge
Aktuell: Attitydambassadör för Hjärnkoll.
Glad och glömsk är bättre
ELCHOCKER. Behandlingen, som sätts in mot depression, är kontroversiell. Men det var inte förrän Elsa Kjellander fick elchocker som hon började se konkreta resultat.
Det hände jobbiga saker året innan jag fyllde 30. Jag hamnade i en livskris som ledde till att jag fick problem med sköldkörteln och blev deprimerad.
Min depression har pendlat upp och ner sedan dess men just nu är jag i en fas där jag försöker se framåt igen. Det var ingenting som riktigt bet på min depression förrän jag fick ECT, elchocker (elektrokonvulsiv behandling, red anm).
ECT är en behandling många ser som förlegad och som har fått mycket kritik men mig har den definitivt räddat livet på. Det bästa sättet jag kan beskriva det på är att jag somnar deprimerad och vaknar en stund senare på bushumör. Jag vill umgås med människor igen och jag vill leva.
På ett par behandlingar mår jag mycket bättre. Visst lider jag också av den vanligaste biverkningen, minnesproblemen, men jag upplever att minnet successivt kommer tillbaka efter behandlingen och jag tycker att det är bättre att vara glad och glömsk än att inte se några ljuspunkter i livet. Dessutom är personalen på ECT-avdelningen här i Uppsala fantastisk på att se människan i det sjuka. De behandlar mig med värme och respekt. Ibland känns det som att den sociala biten, att få bli ompysslad och skratta med personal och medpatienter, hjälper lika mycket som behandlingen i sig.
De som återhämtat sig och kan fungera som förebilder betyder mycket när jag mår dåligt. I Balans, förening för personer med depression eller bipolär sjukdom, har jag fått möjlighet att se att det går att hitta tillbaka. Människor i min närhet som står kvar vid min sida trots att jag inte orkat hålla kontakten är också något som har haft en enorm betydelse under de åren som gått. Min syster brukar till exempel skicka bilder på sina barn. De är en av de sakerna som får mig att le även när jag mår som sämst. För att inte tala om mina fantastiska grannar. Att få se en människa stå och skotta snö åt mig, en dag när jag själv inte orkar ta på mig kläderna, det värmer och ger mig hopp.
Elsa Kjellander
Ålder: 33 år
Bor: Tobo
Aktuell: Attitydambassadör för Hjärnkoll.