Ta brotten på allvar

Om rättssamhället abdikerar helt eller ställer sig vid sidan om med blygt nedslagen blick begår det ett svek. För det är inte så att det uppstår ett vacuum när rättssamhället drar sig tillbaka - andra och mycket otrevliga företeelser tränger sig i stället in och tar för sig.
Gänguppgörelser, grova våldsbrott, extrem hänsynslöshet och känslokyla, som också drabbar vanliga och helt oskyldiga människor breder ut sig. I delar av Göteborg och Malmö hör detta allt mer till vardagen. Och nu finns det uppgifter om att den organiserade brottsligheten också märks allt mer i Uppsala.
Så när rättssamhället drar sig tillbaka, öppnar sig möjligheter för den organiserade brottsligheten - inte minst när det gäller att rekrytera unga människor på glid.

Detta är förstås ingen nyhet. Det är redan i dag så att unga lagöverträdare, mellan 15 och 17 år gamla, ska få sina ärenden behandlade extra snabbt, så att kopplingen mellan brott och påföljd blir tydlig.
Tyvärr fungerar detta inte i dag. Det kan dröja upp till ett halvt år, ibland längre, innan en brottsmisstänkt ung människa ställs inför rätta. Man kan både hinna glömma vad man gjort - och begå nya brott.
Det är bakgrunden till att kristdemokraterna i en rapport, framlagd i går, föreslog att särskilda ungdomsdomstolar ska inrättas. Där ska den unge förstagångsbrottslingen som gjort sig skyldig till s k vardagsbrott - skadegörelse, klotter, olovlig bilkörning, även misshandel - kunna dömas omgående och få sitt straff.
Och tanken är förstås också att denna snabbare procedur ska ge möjlighet att behandla och rehabilitera brottslingen, så att brottet i bästa fall blir en engångsföreteelse.
Det är ett intressant och sympatiskt förslag. Kan man generellt få ner väntetiderna ökar utsikterna att rädda fler ungdomar - och även för brottsoffren är det rimligen en lättnad om avslutet kommer fortare än i dag. Och rimligen blir livet lite svårare för den organiserade brottsligheten i den mån man lyckas rädda fler ungdomar - och därigenom snäva in rekryteringsunderlaget.

Detta förutsätter en klok och genomtänkt förstärkning av resurserna till rättsväsendet - och inte minst när det gäller att rehabilitera förstagångsbrottslingarna. Alternativet är att slösa med människors liv och drömmar.