"Syttende maj kan röra mig till tårar"

I morgon är det är sjuttonde maj och svenskarna står som vanligt bredvid, förtjusta och förundrade: Varför kan norrmännen men inte vi? Johanna Brydolf, som har svårt att koppla ihop partykänsla med Gustav Vasa, undersöker om vi har någon chans att någonsin få till ett riktigt partaj av norska mått på nationaldagen den sjätte juni.
- Norrmännens sjuttonde maj kan jämföras med julafton. Jag minns att jag i min barndom hade svårt att somna kvällen före. Jag låg och tänkte på min nya fina klänning, på att det skulle bli roligt att gå i tåget och på att jag skulle få pengar att köpa glass för, säger uppsalabon Liv Hahne som är född och uppvuxen i Norge.

Det norska intensiva nationaldagsfirandet går inte att jämföra med svenskarnas lama, konstruerade sjätte juni-firande. I varje norsk stad och by denna dag går man ur huse för att gratulera varandra, vifta med flaggor, paradera i folkdräkt och vinka till kungafamiljen. Det är champagnefrukost, festyra, trängsel på Karl Johan och tusentals parader över hela landet.
Det är visserligen inte så konstigt att nationaldagen känns mer viktig för norrmän än för svenskar. Sverige har inte varit koloniserat eller ockuperat sedan 1500-talet medan Norge bara har varit självständigt i drygt hundra år och var tillfälligt ockuperat så sent som 1945.

- Vi kan inte leva oss in i hur det känns att bli fria från en ockupationsmakt. Vi har inte varit med om det. I Norge, däremot, har det förmedlats från generation till generation, säger Agneta Lilja, Uppsalabo och etnolog vid Södertörns högskola, som har fördjupat sig i ämnet traditioner, högtider och firande.
Och nog har hon rätt. Vi vet inte hur det känns. Tanken att folk skulle ligga i sina sängar på kvällen den femte juni, pirriga, förväntansfulla och inte kunna sova på grund av nationaldagen känns väldigt långt bort. Den utbredda känslan i Sverige inför sjätte juni är kanske snarare då förvirring: "Hm, vad förväntas jag känna nu? Glädje? Stolthet? Men över vad? Gustav Vasa?". Ursprunget till datumet är ju att Gustav Vasa valdes till kung den sjätte juni 1523 och att 1809 års regeringsform skrevs under samma datum.

- Den svenska nationaldagen är konstruerad och tillkommen ganska godtyckligt. Det där med Gustav Vasa och regeringsformen säger oss inte så mycket. Jaha. Jättekul, tycker svenska folket, säger Agneta Lilja
Att datumet inte har upprinnelse i någon viktig symbolisk händelse är alltså en stor anledning till att firandet inte finns i svenskarnas hjärtan. Att vifta med flaggor för kungen är dessutom inte förenligt med den svenska självbilden, tror Agneta Lilja.
- Det känns främmande för oss. Vi visar vår nationalkänsla på andra sätt. Vi gillar ju flaggor på tomten, men att gå omkring och bullra på gator och ropa, det är inte vår grej, säger hon.

Men hur känner norrmännen då på sin nationaldag? Liv Hahne försöker beskriva sjuttonde maj-känslan:
- Det är en väldigt djup känsla? En av de få saker som kan röra mig till tårar. Det är otrolig stämning denna dag i Norge, säger hon.
Men är den känslan mest kopplad till sommarkänsla och partaj eller till nationalism och stolthet över Norge som land?
- Om känslan är nationalistisk vet jag inte, men det är definitivt en känsla av samhörighet. Det är svårt att förklara för jag vet ju att nationalism kan vara negativt. Men i känslan den sjuttonde maj finns ingenting negativt, däremot något djupt och varmt som väcker minnen, säger Liv Hahne.

Men Andreas Bryhn, uppsalabo och till hälften norrman, som just nu är i Norge och firar sjuttonde maj med släktingar, tycker ändå att de negativa känslorna också finns där.
- Det är ju kul när det är mycket folk ute och firar här borta, men nationaldagar blir ändå lite mycket "vi och dom" för min smak. Jag har personligen väldigt lite till övers för nationalism över huvudtaget. Nationalism är ju inte bara inkluderande utan utesluter också i hög grad dem som inte anses tillhöra nationen, säger han.

Agneta Lilja tror att nationalismens negativa laddning är ännu en anledning till att det tar emot för svenskarna att fira sjätte juni. Många associerar, precis som Andreas Bryhn, nationalism till uteslutning av människor och i förlängningen till främlingsfientlighet, protektionism och rasism.
- Särskilt min generation, som hade föräldrar som upplevde kriget, är uppfostrade till att vara avhållsamma mot nationalism. Vi tycker ofta att det är lite skämmigt med nationalsången och så. Det finns något tveeggat i det som hänger ihop med andra världskriget och Hitler, säger Agneta Lilja.

Men vad tycker norrmännen om grannlandets lama firande? Tycker de att vi är tråkiga?
- Jag tror att norrmän i allmänhet tycker lite synd om svenskar som inte verkar känna så mycket stolthet över svenskheten. Men svenskar är knappast ensamma i världen om att inte göra någon stor affär av sin nationaldag, det är kanske snarare Norge som tillhör undantagen, säger Andreas Bryhn.
Agneta Lilja tror inte på att krysta fram ett firande om inte viljan kommer nerifrån, från folket.
- Det går inte att fira något som folk inte vill fira. Man gjorde ju ett försök att öka firandet genom att göra sjätte juni till helgdag 2005. Bra, tycker folk. Då är vi lediga. Och så åker man till sommarstugan eller till Ikea. Men man firar inte, säger hon.

Liv Hahne är också tveksam till att vi i Sverige någonsin kommer att känna feststämning och få till ett riktigt party á la Norge den sjätte juni. Hon tror inte på att försöka kopiera andra länders nationaldagsfirande utan tycker att vi ska vara stolta över de traditioner vi har i Sverige i stället.
- Jag tycker att vi är hårda mot oss själva i Sverige. Titta på norrmännen, de kan minsann fira, tänker vi. Men firandet i Norge ligger så djupt. Det sitter i ryggmärgen och är uppbyggt med hela den apparat som följer med en folkrörelse. På varje skola har man till exempel en musikorkester som spelar i paraden den sjuttonde maj, säger hon.

Att festkänslan inte infinner sig den sjätte juni betyder alltså inte att svenskarna inte är stolta över sitt land utan snarare på att man inte känner igen sig i formen och orsaken till firandet. På midsommarafton, till exempel, har de flesta svenskar inga problem med att hissa flaggor och känna stolthet och glädje över Sverige och den svenska sommaren.
- Svenskarna älskar sitt land precis lika mycket som norrmännen och andra nationaliteter som firar sina nationaldagar mer storslaget. Vi älskar naturen, våra sommarstugor och midsommar. Vi är stolta över Sverige och värnar mycket som är svenskt. Ibland obehagligt mycket, säger Agneta Lilja.

"Syttende maj kan röra mig till tårar"

Folkfest med parader, flaggor och musik. Jämfört med oss lama svenskar kan norrmännen det här med att fira nationaldag. - Det kan jämföras med julafton, säger uppsalabon Liv Hahne, född och uppvuxen i Norge.