Arabförbundet försöker, med stöd från västländerna, få FN:s säkerhetsråd att ställa sig bakom en plan som innebär att armén dras tillbaka från bebodda områden, politiska fångar släpps, dialog mellan regimen och oppositionen inleds samt att president Bashar al-Assad avgår. Regimen har hittills bara reagerat med ytterligare våld och har alltjämt stöd av säkerhetsrådets ständiga nejsägare, Ryssland och Kina.
Hur länge ska detta fortsätta? En rad scenarier skisseras av observatörer runt om i Mellanöstern. Det vanligaste temat är att våldet och det ekonomiska sammanbrottet till sist leder till en palatsrevolution. Många föreställer sig att en sådan kommer att genomföras gemensamt av sunnitiska officerare och sådana som tillhör Assads egen religiösa gruppering, alawiterna. Det skulle kunna skydda den alawitiska folkgruppen från attacker efter regimens fall.
En annan vanlig tanke är att ryssarna till sist inser att regimen inte kan bestå och förmår Assad att lämna landet med sin närmaste familj. Det kan naturligtvis också tänkas att krafter inom regimen till sist ställer Assad inför ett liknande ultimatum.
Sådana scenarier innebär att Syrien kan bestå som en sammanhållen stat också efter den nuvarande regimens fall. Men i en del scenarier skisseras i stället ett sönderfall där alawiter, druser, kurder och sunniter upprättar egna småstater. Ofta antyds Israel eller USA intrigera för att åstadkomma just detta.
Det är naturligtvis alldeles för konspiratoriskt för att vara trovärdigt. Däremot kan man lätt tänka sig att Assadregimen själv sprider sådana föreställningar i ett försök att framstå som garanten för Syriens enhet. Ännu ett scenario är att regimen försöker skapa kaos i hela närområdet innan den till sist ändå faller samman.
Ingen vet vad Bashar al-Assad är kapabel till. Men Arabförbundets initiativ kan vara den faktor som förhindrar en ännu större katastrof än den som redan pågår.