Svett och nerver på innebandyfest

Om några minuter ska de möta Alunda i den träpanelklädda hallen. De har förlorat allt sedan de kom till Sverige med Viking Line i söndags och hoppas på att äntligen få känna segerruset. Utanför hallen faller tunga snöflingor och en särskilt upprättad busslinje kör spelare mellan Ärentuna och Fyrishov - Storvretacupens hjärta.
Det är innebandyfeber i stan och det märks att många vill dra nytta av turneringen som samlar 550 lag och runt 10 000 spelare. En sportbutikskedja har öppnat en tillfällig butik i Fyrishov och äventyrsbadet försöker locka innebandyspelarna med rabatterat inträde.

Peter Wennberg står mitt i innebandykaoset med en mobiltelefon som ständigt ringer i jackfickan. Nu är det några förtvivlade finländska spelare som saknar tak över huvudet. Han lovar att fixa något. Efter 17 år som cupgeneral har Peter Wennberg nästan blivit Mr Storvretacupen.
Cupen i sig är lite av en succésaga. Den nybildade innebandyklubben Storvreta IBK hade inte råd att skicka i väg alla sina lag på turneringar. Då bestämde de sig för att försöka locka andra klubbar till Uppsala i stället. I dag är Storvretacupen världens största innebandyturnering. Tre skolor och nio hotell krävs för att alla ska få sovplats och klubbens lag och spelarnas föräldrar jobbar som volontärer för att den väldiga organisationen ska fungera.

I matsalen utanför Celsiusskolan sitter 11-åriga innebandyspelarna Andréa Lindahl, Emma Engström och Ellen Kankfelt och samlar in de rosa lunchbiljetterna. Hungriga spelare lassar tallrikarna överfulla med makaroner och köttbullar. Gunnel Lundgren häller ned ytterligare tio kilo makaroner i en jättegryta. Hon räknar med att de 800 spelarna som äter i matsalen kommer att göra slut på 200 kilo köttbullar och minst 100 kilo pasta.
Ute i korridoren försöker lagen överrösta varandra med sina bergsprängare. Tjejerna i Sandvikenlaget IBK Albas F-93-lag sover i ett av skolans klassrum. Stolarna och bänkarna är uppallrade i mitten av rummet och luftmadrasserna ligger tätt, tätt längs väggarna. Funkar bra, försäkrar spelaren Sofia Lundgren, trots att det gått hål på hennes luftmadrass.

Förra året var laget i final. Sedan dess har de tappat flera av sina bästa spelare och tränarna Anders Ivarsson och Kent Öhman har sänkt förväntningarna inför årets turnering. Men än så länge har laget inte förlorat en enda match. Kent Öhman samlar spelarna vid klassrummets vita tavla och lägger upp en taktik för inför mötet med nästa motståndare, FBC Uppsala.
- Det kommer att bli stenhårt. De är ettriga och spelskickliga, säger han innan lagets två minibussar kör i väg mot matchen.

I Fyrishov skrattar Peter Wennberg åt telefonen som återigen börjar spela sin melodi i jackfickan. Det märks att han gillar skapa ordning ur kaos, få lagen att trivas. Ibland blir det svettigt. Som den gången när järnvägsbommarna mellan Storvreta och Gamla Uppsala satt fast i två timmar och en massa lag blev strandsatta på fel sida. Eller när ett helt finländskt lag höll på att missa en match eftersom de hoppat på fel buss och hamnat på F 16 i stället för Fyrishov. Eller när det blev strömavbrott i hela Stenhagen när flera viktiga matcher skulle spelas...
- I år har allt gått jättebra, säger Peter Wennberg. Och tillägger, som för säkerhetsskull:
- Hittills.

Fotnot: Matchen mellan Alunda och Happee slutade 2-2. IBK Alba och FBC Uppsala spelade 0-0. Laget gick vidare till slutspel, men åkte ut i semifinalen.

Svett och nerver på innebandyfest

En svag doft av fotsvett och kokt korv möter i entrén till Ärentunaskolans idrottshall. Innebandyspelarna i klubben Happee från finländska Jyväskylä skickar snabba passningar mellan sig och övar finter så gummisulorna skriker mot det slitna korridorgolvet.