Sverige lämnade ut Anatolij

Vad hände med de sovjetryska soldater som vistades i svenska läger under andra världskriget?
En av de cirka 900 som sändes hem i oktober 1944 var Anatolij Emets, då 23 år.
Här följer hans berättelse om hemresan och den första tiden därefter:
- Vi transporterades i bussar till en hamn. Jag vet nu att staden där hamnen finns heter Gävle.
Ni måste förstå att vi fick veta väldigt litet. Jag kände exempelvis inte till att det fanns fler läger än det i Baggå, där jag var första tiden, och det i Abborrtjärn.

"De flesta ville stanna"
Och vi vågade inte fråga, ännu mindre säga att vi ville stanna i Sverige. Det ville de flesta, jag uppskattar åtminstone drygt hälften av oss, kanske ännu fler.
Men redan under min tid i Baggå, försommaren 1943, förklarade en tjänsteman från svenska ambassaden i närvaro av en rysk tolk att det fanns internationella deklarationer om repatriering av krigsfångar som Sverige måste följa.
Dessutom hade sovjetiska ambassaden registrerat oss allihop och krävde utlämning.
Även i lägret i Abborrtjärn fanns NKVD-män. Man visste inte vem man kunde lita på. Att säga att man ville stanna i Sverige kunde leda till bestraffningar som också drabbade anhöriga.
Det fanns ingen annan utväg än att följa med transporten till Sovjetunionen.
Min plan var att inkognito fly tillbaka till Sverige så fort det bara gick.
När vi väntade i hamnen skrev jag ett brev till min kära Elsa och gav det till någon som skulle posta det åt mig.

NKVD mötte i Åbo
Vi gick ombord på en ångare. Vi var många, det var trångt. Tre man som rymt från lägret i Abborrtjärn några dagar innan vi sattes på bussarna hade infångats av svensk polis och fördes i handbojor till hamnen.
Jag stod dyster på övre däcket och såg Sverige försvinna för min syn. Jag tänkte bara på Elsa som jag lämnat.
Båten kördes av en svensk kapten. Där fanns också en kvinna, jag fick intrycket att det var kaptenens hustru. De bestämde på båten. Vi hade lite pengar kvar och samlade ihop en summa som vi gav till dem.
Vid ankomsten till hamnen i Åbo mötte fler NKVD-män. De var civilklädda. De gällde för att representera Sovjets ambassad i Sverige. Vi fördes över i godsvagnar.
Finnar kastade sten på oss och på tåget. De tyckte naturligtvis inte om oss.
Vi reste. Vi kunde inte se ut och fick inte försöka heller.
Vid gränsen fördes vi över till ett sovjetiskt tåg och resan fortsatte. Jag uppfattade inte vad den lilla gränsstationen hette. Vi fick inte vända oss om när vi gick till tåget.

Bevakades av soldater
Resan fortsatte, men ganska snart stod vi stilla på nytt. Vi befann oss nu mitt ute i obygden, vi visste inte var någonstans. Här fanns många beväpnade soldater med bajonetter på gevären och hundar. Det visade sig att tåget stannat därför att järnvägen var förstörd.
Vi fick veta att vi skulle gå de sista 25 kilometerna till Viborg. Våra tillhörigheter, många av oss hade cyklar, blev kvar på tåget. Vi såg dem aldrig mer.
I Viborg inkvarterades vi bakom taggtråd i några stora tegelbyggnader som hade varit förråd. Staden var nästan helt förstörd. Där fick vi stanna i flera veckor. Vi förhördes inte, men bevakades av soldater.
En dag sattes vi på tåget igen. Det visade sig att destinationen var ett filtreringsläger i Kalinin för tvångsförflyttade personer. Där blev vi förhörda av kontraspionagets organ om allt vi hade bakom oss, grupperades och fördes efter ytterligare några veckor åt olika håll i små grupper.
Vid förhören förstod jag att samtliga som varit krigsfångar utomlands betraktades som misstänkta personer. Min begäran att förflyttas till fronten avslogs.

Arbetsläger
I början på december 1944 kom jag till ett anläggningsarbete utanför Moskva.
Vi skulle uppföra ett koncentrationsläger för politiska fångar som skulle bygga en gasledning mellan Saratov och Moskva.
Varken arbetsplatsen eller den lilla byn i närheten där vi inkvarterades var inhägnad med taggtråd.
Jag sattes till förman för 80 man som alla var dömda för politiska brott. De hade inte blivit uttagna till armén, utan skickats till tunga arbeten i stället. Flera av dem hade varit i arbetsläger i tio år.
Jag såg till att vi hade mat och ved. De gillade mig. De berättade om de grymheter de utsatts för i lägren från ledningens och administrationens sida.
Deras skildringar skrämde mig.
En dag i slutet av februari 1945 kom en NKVD-man till vår arbetsplats. Han ville veta vad fångarna talade om. Jag svarade att vi talade om lägren, och att jag berättat om Sverige för de andra. Jag förstod att det var ett misstag.
NKVD-mannen sade till mig att vi som varit i Sverige skulle åtalas och dömas till arbetsläger för politiska fångar.
Jag insåg att jag måste rymma.

UNT-FAKTA
Anatolij Emets, född 1921, rymde sammanlagt fyra gånger från olika arbetsläger efter kriget. I september 1948 avvek han från det avlägsna Petjora och lyckades hålla sig undan i sin hemby Dovzjik i drygt ett år. Då han greps begärde han att få bli arkebuserad, men dömdes till ytterligare 25 års straffarbete. Sammanlagt dömdes han till 45 år i arbetsläger.
Efter frigivningen år 1955 arbetade Anatolij Emets på kolchos och läste till agronom och byggnadstekniker på egen hand.
Numera ägnar han mycket tid åt den nödvändiga husbehovsodlingen. Hans pension uppgår till motsvarande cirka 75 kronor i månaden.
Inte ens i det självständiga Ukraina har han fått någon formell upprättelse för sina år i Gulag som förment landsförrädare.

En liten ordlista:

Repatriering: skicka någon till hemlandet.
NKVD: politiska polisen.
Gulag: rysk förkortning för "centralförvaltningen för koncentrationsläger i
Sovjetunionen"
Kolchos: samjordbruk.
Kulak: bolsjevikernas smädenamn på hemmansägare.
Andrej Vlassov ("Vlassovläger"): sovjetisk general, chef för Ryska
befrielsearmén, som 1942 gick över på Tysklands sida.