"En kista är påtaglig. Du kan känna på den, lägga en blomma på den. En urna blir mer abstrakt". (Bilden är tagen vid biskop Martin Lönnebos begravning).
Under och efter pandemin har akt med urna ökat, det vill säga att kroppen kremeras och så har man begravningsceremonin efteråt, berättar Bosse Eriksson som driver begravningsfirman "Evigheten" i Sala Backe.
– Jag tror inte att det är bra. För ögat måste få registrera och hjärnan bearbeta. En kista är påtaglig. Du kan känna på den, lägga en blomma på den. En urna blir mer abstrakt.
Annars har Bosse Eriksson inga åsikter om hur en begravning ska gå till. Det är upp till de anhöriga. Hans roll är att lyssna på dem och guida dem genom processen, både med det praktiska och det känslomässiga.
Hur väl ett samhälle fungerar kan man läsa av i hur vi tar hand om våra barn. Och våra döda. När det gäller det sistnämnda tycker Bosse Eriksson att Sverige är ett u-land.
– Här tar det nästan en månad i snitt från det att en person avlider tills dess att begravningen äger rum. I de flesta andra länder begraver man inom de närmsta dagarna. Antalet gäster på begravningar har halverats de senaste 30 åren i Sverige. Många tar inte begravningar på allvar, men det ska man.
"Begravningsentreprenörens roll är framför allt att lyssna på de anhöriga", säger Bosse Eriksson.
Gör man inte det så fryser sorgen, menar Bosse Eriksson. Den försvinner inte utan visar sig i annan form, kanske som en fysisk sjukdom.
– Man ska låta känslorna komma fram. Det är viktigt att ta avsked även om man inte känner sig nära den avlidne. En relation är ändå en relation.
Som kontrast beskriver han hur det kan vara på en ortodox begravning.
– Alla gråter och sörjer högt även om den avlidna är en 93-årig kvinna. Det kan tyckas vara en paradox, vi svenskar skulle nog bara konstatera att det var dags för henne att gå vidare.
Det märks att Bosse Eriksson varit med ett tag. Han har orden för att beskriva sorg, död och saknad utan att det låter krystat. Orden är en del av hans vardag.
– Jag halkade in i branschen på ett bananskal, egentligen är jag byggnadsingenjör. Men när jag var färdigutbildad var det tvärstopp i byggbranschen och jag hamnade, tillfälligt trodde jag, på en begravningsfirma i Märsta. Jag hade en paus när barnen var små men sen startade jag "Evigheten" 2013.
Jobbet visade sig passa Bosse Eriksson. Han tycker om att möta människor och hjälpa dem genom sorgeprocessen. Även om han arbetar med döden varje dag utstrålar han en lugn och positiv energi. Till sin hjälp har han familjehunden Freja som alltid är med på kontoret.
Spanielblandningen Freja har en viktig funktion på kontoret. "Hon är bra på att känna in kundernas känslolägen", säger Bosse Eriksson.
– Det viktigaste när människor kommer till oss är att lyssna. En del vet precis hur de vill ha begravningen, andra får man hjälpa genom att ge olika förslag. Alltför få har skrivit ner i förväg hur de vill ha sin begravning. Man kanske inte vill tänka på sin egen död.
Själv skrev han ner precis hur han vill ha det redan i 20-årsåldern. Nu, drygt 30 år senare har han bara ändrat vissa detaljer, till exempel vilken musik som ska spelas.
– Det är den sista fest du kan själv kan planera! Klart jag vill göra det.
Vare sig man väljer borgerlig eller kyrklig begravning finns det stora möjligheter att påverka hur ceremonin ska gå till.
– Svenska kyrkan har ju sin ordning som man följer men inom ramen för den kan man påverka mycket. Många vill till exempel ha den avlidnes favoritmusik. Jag har varit med om att musikern spelat Pearl Jam på orgeln – det var mäktigt!
Allt fler väljer att inte ha någon ceremoni alls för sina döda. Vad tycker du om det?
– Det är konstigt. Jag tror att det grundar sig i att man är rädd för sina känslor. Men det är viktigt att säga adjö och ta hand om sin sorg. Låt sorgen berätta, den har något att säga dig.
Fler och fler väljer askgravplats eller minneslund för sista vilan. En askgravplats är som ett mellanting mellan den traditionella gravplatsen och minneslunden.
Att handskas både med känslorna som väcks när någon närstående dör och med allt det praktiska som följer kan vara överväldigande för många. Det är svårt att förbereda sig. Därför startade Bosse Eriksson en podd där en mängd olika perspektiv på döden – och livet – tas upp. Allt från juridiska frågor till hur man talar om döden med barn.
– Vi pratar för lite om döden i Sverige.
Eller som författaren Maria Küchen uttryckt det: "Vi talar om att vi inte talar om döden".
Något hände under pandemin, menar Bosse Eriksson. Våra begravningsritualer, borgerliga som kyrkliga, ändrades. Många begravdes utan någon ceremoni alls, så kallade direktbegravningar, och digitala begravningar infördes.
– Att inte kunna ta farväl ordentligt sätter sina spår. I andra länder med en starkare tradition av att hedra sina döda var det ännu värre. I Kina till exempel. Jag tror inte vi kan förstå hur illa pandemin skadat människor som inte fick ta hand om sina döda på det sätt man brukar.