”När det inte går att hänvisa till referensobjekt inom den svenska försvarsmakten så är det svårt att med trovärdighet hävda en produkts kvalitet”, skriver Hultqvist vidare. I översättning betyder det att S vill att försvarsbudgeten ska användas till stödköp från svensk militärindustri, för att upprätthålla garanterad lönsamhet även i fredstid.
Problemet med detta resonemang är bara ett, men det ligger vid frågans rot. Socialdemokraterna har, precis som Alliansen, med liv och lust deltagit i omvandlingen av Sveriges försvar från en stor nationell organisation avsedd att utstå just krig, belägring och blockad, till en liten flexibel hjälptrupp för bruk i fredsbevarande operationer i Afrika och Asien. Materielbehoven är inte desamma.
Att fortsätta köpa och bygga egna vapensystem, exempelvis JAS 39 Gripen, är det enda rätta om målet är att försvara sig utan Nato-medlemskap mot ett aggressivt Ryssland i en möjlig mörkare framtid. Men Libyens skyar kan vi lika gärna patrullera med billigare amerikanska F16-plan.
Så länge riksdagen inte tar sitt ansvar och skingrar otydligheten kring försvarets strategiska syfte, kommer det här problemet att bestå. Om vi inte vet huruvida Sveriges militära styrkor i första hand är avsedda att försvara Stockholm och Bottenviken eller Mazar-e sharif och Adenviken, så går det heller inte att avgöra vilken slags krigsmateriel de behöver; följaktligen inte heller vilken slags försvarsindustri som måste skaffa fram varorna, och sannerligen inte vilket slags stöd den industrin i så fall eventuellt behöver från skattebetalarna.
Det hindrar inte att debatten rullar på ändå, helt i blindo, och därför lever vi numera med det sämsta ur två världar. Vi har en en militär avskräcknings- och insatsförmåga av 2011 års klena modell, men en försvarsorganisation och vidhängande industri som är lika glupsk på statsstöd i dag som under kalla krigets 1981.