Svenskt stål kostar

Försvarsutskottets ordförande Peter Hultqvist (S) är arg över att regeringen inte stödjer svensk försvarsindustri tillräckligt. ”En egen försvarsindustri”, förklarade han i SvD 13 juli, ”är en grundläggande del av vårt säkerhetspolitiska val att vara alliansfria.”
Alla begriper naturligtvis att det ur krasst ekonomisk synvinkel vore billigare för Sverige att köpa krigsmateriel av större producenter, särskilt givet dagens begränsade behov. Men om vi vill kunna tåla fullt krig, belägring och blockad, så har Hultqvist rätt i att det bara finns ett sätt att ordna försörjningen: att upprätthålla en egen produktionsförmåga.

Aron Lund

Aron Lund

Foto: Jörgen Hagelqvist

Uppsala2011-07-19 00:00

”När det inte går att hänvisa till referensobjekt inom den svenska försvarsmakten så är det svårt att med trovärdighet hävda en produkts kvalitet”, skriver Hultqvist vidare. I översättning betyder det att S vill att försvarsbudgeten ska användas till stödköp från svensk militärindustri, för att upprätthålla garanterad lönsamhet även i fredstid.

Problemet med detta resonemang är bara ett, men det ligger vid frågans rot. Socialdemokraterna har, precis som Alliansen, med liv och lust deltagit i omvandlingen av Sveriges försvar från en stor nationell organisation avsedd att utstå just krig, belägring och blockad, till en liten flexibel hjälptrupp för bruk i fredsbevarande operationer i Afrika och Asien. Materielbehoven är inte desamma.

Att fortsätta köpa och bygga egna vapensystem, exempelvis JAS 39 Gripen, är det enda rätta om målet är att försvara sig utan Nato-medlemskap mot ett aggressivt Ryssland i en möjlig mörkare framtid. Men Libyens skyar kan vi lika gärna patrullera med billigare amerikanska F16-plan.

Så länge riksdagen inte tar sitt ansvar och skingrar otydligheten kring försvarets strategiska syfte, kommer det här problemet att bestå. Om vi inte vet huruvida Sveriges militära styrkor i första hand är avsedda att försvara Stockholm och Bottenviken eller Mazar-e sharif och Adenviken, så går det heller inte att avgöra vilken slags krigsmateriel de behöver; följaktligen inte heller vilken slags försvarsindustri som måste skaffa fram varorna, och sannerligen inte vilket slags stöd den industrin i så fall eventuellt behöver från skattebetalarna.

Det hindrar inte att debatten rullar på ändå, helt i blindo, och därför lever vi numera med det sämsta ur två världar. Vi har en en militär avskräcknings- och insatsförmåga av 2011 års klena modell, men en försvarsorganisation och vidhängande industri som är lika glupsk på statsstöd i dag som under kalla krigets 1981.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om