Turbulensen hade varit stor på Lundgårdens äldreboende i Bälinge under helgen. Det började på fredagens morgon då jag hade så svårt för att andas, jag var helt utpumpad, orka inte gå och jag bad min hustru att ringa efter ambulansen. Men då sade hon; ”kanske det släpper, för det har det gjort förr. Men jag skall försöka ringa sjukvårdsupplysningen, kanske vi inte behöver åka in till akuten”. Sjukvårdsupplysningen svarade straxt.
Efter en timme var en doktor och en sköterska här. Han lyssnade på hjärta och lungor, talade om mitt hjärtflimmer och skrev ut ny medicin. Jag tänkte då att vi hade en riktigt bra och billig sjukvård här i Sverige, när besöket nästintill var gratis, bara 110 kronor. Jag fick dubbla doser medicin och lördagen gick i återhämtningens lugna tecken.
På söndagen drack vi vårt morgonte med en smörgås till och satte oss i soffan för gudstjänsten på teve. Efter första psalmen tog hon rollatorn och gick, hon sade inget men jag tänkte att hon kanske har gått på toaletten när hon dröjde. Under sången, tyckte jag att hon sade något, så jag reste mig upp för att gå ut i hallen och titta.
Då satt hon avsvimmad och blundande på toalettstolen och huvudet hängde ned mot knäna, men jag tror att hon hade händerna på styret på rollatorn och det var säkert det som blev räddningen och som gjorde att hon inte föll av toalettstolen.
Jag ropade hennes namn många gånger, inte ett ljud kom ifrån hennes läppar och jag tänkte att nu dör hon ifrån mej. Jag stod framför henne och höll upp hennes huvud samtidigt som jag tryckte på larmet som jag alltid har på vänstra handleden. Till sist svarade de och efter en stund, som jag tyckte var evigheter, sade någon: ”Söker du hjälp?”. Det blev en smäll med ett plupp och så blev det alldeles tyst.
Då svor jag, eller ropade på Gud på samma gång, jag tror i en halvtimmes tid. Jag tryckte igen, igen och igen, men allt var tyst och ingen att tala med. Men jag måste besinna mig nu och försöka arbeta metodiskt. Jag har ju telefonen, jag ringer 112. Nej, allt är tyst i luren. En gång, tre gånger, tio gånger, medan jag samtidigt håller upp huvudet på min hustru. Svetten bryter ut och hjälplösheten slår med stora klubbor i skallen mot mig. Vad skall jag göra? Varför svarar dom inte?
Men då kom min besinning till sin rätt. Jag visste ju att så fort man hade slagit på larmet sattes telefonen ur funktion. Det hade vi diskuterat och sagt: ”tänk om larmet strejkar, då går det heller inte att ringa ut”. Jag måste ut i korridoren och få tag i en telefon, få upp en dörr och skrika att någon skall ringa efter ambulansen. Distriktsköterskan och vårdcentralen, längst bort i samma korridor, var min första tanke. Nej, nej, det är söndag och där finns ingen. Jag vänder om med rollatorn och skyndar mig åt det andra hållet, låsta dörrar, folk är borta. Pling, pling, men ingen svarar – och jag som ingen väntan har – men nästa dörr, eller nästa ... Och hon öppnar med en filt om stjärten.
”Snälla du kan du komma och hjälpa mig, hustru min håller på att dö för mej!”
”Ja, jag kommer, skall bara klä på mej.”
Tack gode Gud äntligen en människa att tala med i nödens stund. Jag skyndar tillbaka och väntar mig finna min hustru döende på golvet. På vägen hinner jag också med att sända Kristina en tacksamhetens tanke och att just hon öppnade sin dörr, hon som hade jobbat som sjuksköterska i mer än tjugo år visste väl något om sjukdomar. Hon kunde väl ändå hålla i mej så att jag inte störtade omkull i svimningens ögonblick. Men nåden hade varit med oss, och hustrun slog till sist upp sina blå och tittade bedjande på mej.
Tacksamheten sköljde över mej och vi fick med Kristinas hjälp henne på sängen. Hon fick tillbaka färgen i ansiktet och vi började prata och det var som om jag fått tillbaka den största gåvan, den som jag tycktes ha ryckts ur mina händer alldeles nyss. Tillsammans provade vi nu larmet och telefonen, men båda var lika döda. Men jag hade köpslagit med döden och vunnit.
Kristina blev kvar hos oss en god stund och förmiddagen gick. Jag passar nu på att hövligen tacka och bocka för hjälpen. Men då nära två timmar hade gått då kommer poängen i den här berättelsen till sin rätt, för då står det två tjejer i dörröppningen och frågar: ”är det ni som har larmat?” ”Ja visst, men det är ju två timmar sedan”, och jag fortsätter att fråga: ”När fick ni larmet då?”, ”Ja det var alldeles nyss, och vi har bara åkt från Björklinge.”
Nu kan jag rapportera att i dag måndag, har vi fått larmet utbytt mot ett nytt med garanti på att nu skall det gå att ringa på telefonen fastän larmet är på. Jag tackar och bockar.