Marlen Stattin och hennes sambo Bertil Larsson har ingen fast bostad och har därför flyttat runt mellan olika kommuner och landsting. En period bodde de i en husvagn på Fyrishovs camping. Marlene är fortfarande skriven i Uppsala, men nu är de på väg till Perstorp i Skåne, där de får flytta in hos Bertils syster som har ett rum ledigt i sin lägenhet.
– De tar bort livskvaliteten och allt de gör är att bolla mig mellan olika instanser. Alla bråkar med alla och allt handlar om pengar, säger Marlen Stattin.
Historien hon och sambon Bertil berättar rymmer många turer där de upplever att de inte fått den hjälp de behöver någonstans.
Marlens epilepsi började i 17-årsåldern. Men något hände under 2010 när de bodde i Sundsvall. Anfallen blev så svåra att hon måste få medicin för att häva dem, annars kan hon dö. Det gör också att hon fortfarande behöver passning dygnet runt.
– Om det inte hade varit för Bertil hade jag varit död flera gånger om, säger Marlen Stattin.
Marlen sattes på tung medicinering som gjorde att hon hade svårt att klara vardagen. Hon tappade minnet. Till slut fick hon en remiss till sjukhuset i Umeå för telemetri. Där konstaterades att hon hade en svår och ovanlig form av epilepsi och att det behövdes en ordentlig utredning. Tillbaka i Sundsvall ville de dock inte göra något mer och hon skrevs ut från sjukhuset som färdigbehandlad.
– Då sålde vi allt och åkte till Gävle. Där fick vi lite hjälp men inte mycket. Då tänkte vi att vi åker ner och skriver oss i Uppsala där det finns bra vård, säger Bertil Larsson.
Paret bodde i en husvagn på Fyrishovs camping. Nu görs en riktig utredning på Akademiska sjukhuset. Man kommer fram till att Marlen har en komplicerad form av epilepsi, och att hon därför kan vara med i ett forskningsprojekt. Hon får nya mediciner som gör att hon kan fungera bättre i vardagen och minnet börjar komma tillbaka. Hon fortsätter att ha kontinuerlig kontakt med neurologen på Akademiska sjukhuset.
Men nu är problemet i stället att kommunen inte kan erbjuda något bra vårdboende. Tillvaron i husvagnen är tung. Bertil känner att han inte törs lämna Marlen ensam av rädsla att hon ska få ett anfall när han är borta.
Av kommunen beviljas de stöd i form av ett korttidsboende med växelvård för Marlen, tre dagar var fjärde vecka. Men den insatsen fungerade inte, säger Bertil.
– När vi gick dit och tittade sa de till oss att det var ett boende bara för äldre. Dessutom behöver vi ett boende så att jag kan åka och träffa mina barn och barnbarn de veckor de är med sin pappa, säger Bertil.
I april i fjol fick de dessutom besked att de inte kunde bo kvar på campingen, som under sommarhalvåret reserveras för turister. Av kommunen fick de rådet att skriva in Marlene på ett härbärge eller att bo på ett vandrarhem. Men något vandrarhem skulle hennes pension inte räcka till.
– Vi fick låna en lägenhet i Spanien. Och det var billigare med en flytbiljett dit än med en bussbiljett till Härnösand. Så vi sålde husvagnen och åkte dit, säger Bertil.
Under den här perioden har handläggarna på kommunen svårt att få tag på Marlen och Bertil. Enligt journalanteckningarna görs flera försök att ringa upp utan svar. När kommunen får signaler om att de inte längre bor kvar i Uppsala avslutas ärendet och man konstaterar att paret inte längre visats i Uppsala kommun.