Svårt för både vårdtagare och deras anhöriga

Sorg och skuld blandas när Silvia Pardo tänker på sin pappas sista tid på ett äldreboende där han inte kunde göra sig förstådd. Hon önskar att någon i personalen hade kunnat tala spanska.

Kvar hemma. Ana Velasquez bor med sin dotter Loreley Palestro i ett radhus i Stenhagen. Hon har inget emot att flytta till ett äldreboende om det skulle behövas, men hoppas då att någon i personalen kan spanska. Foto: Sven-Olof Ahlgren

Kvar hemma. Ana Velasquez bor med sin dotter Loreley Palestro i ett radhus i Stenhagen. Hon har inget emot att flytta till ett äldreboende om det skulle behövas, men hoppas då att någon i personalen kan spanska. Foto: Sven-Olof Ahlgren

Foto:

Uppsala2008-04-26 00:01
Silvia Pardos pappa kom till Sverige från Chile 1982, men den lilla svenska han lärde sig försvann ju äldre han blev. När han fick hemtjänst började det som Silvia Pardo kallar "kaoset".
- Han kunde inte berätta om sina behov för hemtjänstpersonalen och det gjorde att han blev förvirrad och ledsen, säger hon.
Silvia Pardo och hennes systrar besökte sin pappa varje dag av oro för att hemtjänsten inte skulle förstå om han tagit sina mediciner eller ätit. Om de kom samtidigt med hemtjänsten tolkade de, annars satte de lappar på köksskåpen med olika meddelanden.
- Det enda vi gjorde var att springa fram och tillbaka till pappa. Under ett år bodde jag hos honom, men sedan orkade jag inte det längre, säger Silvia Pardo.

När pappan sedan fick plats på ett äldreboende ledde stressen över att inte förstå vad som pågick runt omkring honom till att han isolerade sig på sitt rum.
- Han förstod inte att personalen drog i hans kläder för att han skulle duscha. I stället tolkade han situationen som våldsam och blev aggressiv, säger Silvia Pardo.
Hon och hennes systrar bad kommunen att anställa en spansktalande person, men fick ingen respons.
- Varje gång jag lämnade pappa efter ett besök kände jag mig elak. Jag kände att jag borde göra mer, säger Silvia Pardo.
I februari gick hennes pappa bort, 97 år gammal.
- Det är inget konstigt att han är död. Men jag önskar att han hade mått bättre den sista tiden och att vi syskon sluppit känna skuld, säger Silvia Pardo.

Hon är inte ensam om att vilja ha äldreomsorg på andra språk än svenska. Hos den svenskchilenska familjen Palestro Velasquez går tankarna i samma banor. Loreley Palestro tar än så länge hand om sin 84-åriga mamma Ana Velasquez, och så vill de båda ha det.
- Men när min dotter inte orkar längre är jag inte främmande för att bo på äldreboende. Jag känner mig lugn inför det, men det är klart att jag önskar att jag fick prata både svenska och spanska där, säger Ana Velasquez.

Loreley Palestro tror inte att hennes son kommer att ta hand om henne på samma sätt som hon nu tar hand om sin mamma.
- Det är en annan generation. För mig blir det att flytta till äldreboende och där vill jag kunna tala mitt eget språk, för jag tror inte att jag kommer att vara lika bra på svenska då.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om