Orsakerna bakom helgens incident kan inte Susanne Söderberg kommentera på grund av sekretess, men hon berättar att händelsen inte skedde på något av kommunens boenden.
– För någon som flytt krig och traumatiska upplevelser och nu kommit till tryggheten i Sverige, kan allt komma ikapp en plötsligt. Det gäller att ha fingertoppskänsla, vara observant och att läsa av hur alla mår, säger Susanne Söderberg.
Hon berättar vidare:
– I vanliga fall när någon blir placerad på ett HVB-hem (Hem för vård eller boende) blir man det utifrån en problematik, exempelvis missbruksproblematik, psykisk ohälsa eller liknande. Men de boende behöver inte ha något mer gemensamt än att de är helt ensamma i landet. Vissa behöver bara vuxenstödet, medan andra mår sämre och behöver mer stöd. Alla hanterar det olika att hamna i det jag brukar kalla "ovisshetens land" i väntan på asylbesked.
Susanne Söderberg är affärsområdeschef för produktionsnämnden Vård och omsorg, som driver verksamheter gällande olika typer av boenden, vårdhem och annat stödarbete på uppdrag av social-, omsorgs-, och äldrenämnden i Uppsala. Hon berättar att det finns en rad olika tillsynsrutiner och enheter inblandade, för att säkerställa de boendes välmående. Vård och omsorgsenheten driver boenden på uppdrag av de tre ovanstående nämnderna, som alla har uppföljningsansvar. Utöver det har alla HVB-hem uppförljning på individnivå, och ansvariga socialsekreterare har ansvar för att se hur klienten mår. Två gånger om året gör även IVO, Inspektionen för vård och omsorg, både annonserade och oannonserade besök på alla HVB-hem för barn och ungdomar.
Men det viktigaste arbetet sker på plats, av de behandlingsassistenter som träffar de boende varje dag.
– Det är olika hur alla mår, det blir väldigt lätt att klumpa ihop i målgrupper, vilket vi inte får göra. Vi måste bemöta varje enskild person utifrån vad hen behöver, det skulle vara skadligt i sig att packa in någon i bomull som är stark i sig själv och bara behöver det vanliga vuxenstödet från oss. Vi får inte låta någon tappa sin identitet, säger Susanne Söderberg. Hon berättar att arbetet kan vara svårt, och att det alltid krävs noga bedömningar i varje enskilt fall.
– Ser vi att någon mår väldigt dåligt tar vi direkt kontakt med barnpsykiatrin. Det är viktigt att BUP då kommer in med sin kompetens och profession som vi inom kommunen inte har.
Hur ska man förhindra att någon på boendet far illa?
– Man måste vara observant och ha erfarenhet av att kunna läsa av och skapa relationer med människor. Det är en profession, att se när det räcker med vuxenkontakt och när de inte gör det.