Svajigt för Mona Sahlin

Kommer oppositionsledaren Mona Sahlin att hinna få chansen att utmana statsminister Fredrik Reinfeldt i nästa val? Bara att frågan kan ställas, utan att med automatik kunna skrattas eller skämtas bort, är ett tecken på att sönderfallet av Sahlins ställning hunnit gå långt.
Mer än halva mandatperioden är redan gången - och svaren om hur socialdemokratins politik ska förändras efter nederlaget i 2006 års val är alltjämt svävande. En ny partiledare kan förvisso lägga huvudet på sned och försäkra att "väljarna kommer att få besked i god tid före nästa val". Men det svaret har ett bäst före-datum, och i Sahlins fall är detta definitivt passerat.
Hennes största handikapp är den bakläxa hon fick av partivänstern i oktober förra året på sitt försök att lansera en koalition med enbart miljöpartiet. Det var utan tvivel rätt tänkt - och hade givit ett manöverutrymme både i fråga om politikens konkreta innehåll och partiets strategiska ställningstaganden. Men partivänstern var orolig för "högervridning" - och Sahlin tvingades bita i det sura äpplet, och bjuda in vänsterpartiet och den svårartat skadeglade Lars Ohly till samarbetet igen.

Hennes manöverutrymme krymptes kraftigt - och det blev uppenbart för alla att hon inte hade kraften att driva igenom sin vilja, ens i en fråga där hon satsat hela sin auktoritet.
Lägg till det de tecken på personlig svaghet och sakpolitisk osäkerhet som blivit allt frekventare på senare tid. Det senaste är uppgifterna om att riksdagsledamoten Tomas Eneroth, vice ordförande i näringsutskottet och energiförhandlare, valt att hoppa av erbjudandet att bli partisekretare. En partiledare, i synnerhet i ett maktparti som det socialdemokratiska, som inte förmår trumfa igenom sin kandidat till nyckelposten som partisekreterare - illavarslande.
Därtill debaclet i duellerna med näringsminister Maud Olofsson om Saab och General Motors - där Sahlin förordar lättsinnig pengarullning och får regelbunden smäll på fingrarna av Maud Olofsson för bristande sakkompetens.

Och så då frågan om elkabeln från Sverige till Baltikum, den enda som är aktuell. Mona Sahlin säger nej, den utrikespolitiske talespersonen Urban Ahlin hävdar att socialdemokratin alltid varit för. Kände Sahlin inte till det?
Det är väldigt mycket som svajar och svävar. Är det för mycket?