Studenter intog staden

Attributen, vita skrudar, bakelseformade mössor på huvudet, blommor runt halsen och plastglas i handen förstärkte bilden än mer.
— Man måste inse själv, svarar Emmelie Bjur, klar med studierna i foto på GUC, på frågan varför sången tas om, och tas om igen.
— Finns ingen annan sång, fyller kompisen Fanny Berger i och skrålar ikapp med klasskompisarna Johan Wessner och Christoffer Eriksson, som hänger ut genom den öppna vagnen.
Jublet utbryter på nytt lagom till ankomsten till Östra station. Men dör ut lika snabbt, när skaran skingras och de en och en kapslas in av släkt och familj.
Kram och klick.

Möten och avsked
Helena Pettersson, som gått inriktningen Expo media, får posera en god stund med skylt och blommor.
— Jag måste få med ångorna från loket, envisas pappa Kenneth Pettersson.
Lärarna och kompisarna är de Helena Pettersson känner att hon kommer att sakna.
— Får vi ett kort med stinsen också?
Det är Kenneth Pettersson igen som vill föreviga.
Finklädda ungdomar travar runt lite planlöst. Bekräftar vad som hänt, och ser framåt:
— Grattis.
— Förbannat skönt.
— Vad gör du i kväll?
— Det blir Joar Blå.
— Då kanske vi syns.
— Ta det lugnt, hej då.
Samtalet är över på några sekunder. Killarna från Enköping drar i väg åt var sitt håll.
Mötas och skiljas. 12 års träffar med skolan är över.
— Det är livets gång, de är färdiga och behöver komma ut i verkligheten, säger Maria Barkman som undervisar i foto på GUC.
— Tomheten kommer i morgon, i dag har vi inte tid med det, säger Helena Pettersson.

Löftet ska hållas
På parkeringen stöter vi ihop med pappa Kenneth igen. Han blossar bredvid en Pontiac -69, som han lånat av en kompis. Fram till klockan fyra på fredagsmorgonen har han lagat elfel för att hålla löftet till sin dotter. Ett extrabatteri finns i bak i fall i fall.
När han ska skugga dotterns klass på ett lastbilsflak passar UNT på att hänga på. Det tutas som aldrig förr. Mullrar under blänkande huvar. Och det sjungs förstås, "...studäänten, fy fan vad vi är bra".