Strunta i tsunamibanden!
Varför då dessa fortsatta pinsamheter om tsunamibanden? Förklaringen är av allt att döma att varje regering lätt kommer att känna ett slags kollegial lojalitet med tidigare regeringar. Det är regeringsmakten i sig det handlar om, inte regeringspartiernas färg.
Om normala rutiner hade fungerat så hade dessa band antagligen förstörts utan att det väckt några reaktioner. I stället påträffades de i oktober 2006 i ett skåp i Rosenbad. Regeringen ville då belägga dem med sekretess på 70 år, men förslaget underkändes av Lagrådet. I stället beslutade riksdagen om en tillfällig sekretess på tre år och en utredning av vilka principer som borde gälla.
Nu föreslår regeringen att att säkerhetskopior inte ska betraktas som allmäna handlingar. Skälet är att bandkopior kan innehålla sådant som inte omfattas av offentlighetsprincipen. Men inte heller nuvarande lagstiftning kräver att allt ska kunna lämnas ut. Den generella bestämmelse som föreslås kommer också i en egendomlig dager genom att regeringen samtidigt vill att sekretesslagen kompletteras med en specialbestämmelse just för tsunamibanden. Men därmed säger man ju i praktiken att man inte väntar sig att några fler liknande situationer ska uppstå. Varför är det då så viktigt att ändå införa en ny generell lagstiftning?
Regeringen har bäddat för misstro. Banden innehåller sannolikt ingenting av större intresse, men regeringen förmedlar intrycket att det ändå kan finnas något där som absolut måste döljas i 70 år. Samtidigt leder hanteringen till att frågan automatiskt ställs om vilken syn regeringen egentligen har på offentlighetsprincipen.
Varför inte helt enkelt nöja sig med nuvarande lagstiftning eftersom säkerhetskopior ju ändå förutsätts förstöras? Det väsentliga är att allmänna handlingar - riktiga handlingar - verkligen är tillgängliga och att arbetsrutinerna i regeringskansliet fungerar så att information som enligt lag och grundlag ska vara offentlig inte försvinner.
Så jobbar vi med nyheter