Likt en osalig ande som vägrar att drivas ut hemsöker han fortfarande världens teaterscener. Han liknar den döda modern i den egna enaktaren Inför döden, som på lördagen gavs som en del i stadsbibliotekets program Strindberg och döden, där den bortgångna modern, trots sitt frånfälle, framstår som den dysfunktionella familjens mest levande, och i synnerhet mäktigaste, kraft. Och så är det väl också med Strindberg. Vi väljer att 2012 minnas hans död för att han fortfarande i så hög utsträckning lever. Eller så lever han för att vi, av alla dessa forna författarskap, valt att minnas just hans.
Arrangemanget på stadsbiblioteket är alltså bara ett av många program som i år kommer att ges till minne av mannen som blivit ett närmast monstruöst författarfenomen. Men ämnet för programmet, döden, tror jag ändå att stadsbiblioteket kommer att bli hyfsat ensamma om. Döden är inget av de mer utforskade Strindbergsämnena. Och egentligen handlar inte heller de två verk som framförs på stadsbiblioteket särskilt mycket om själva döden, även om den är närvarande i båda verken.
Programmet inleds med att Kjell Sköld läser novellen En begravning, där skrivaren Hans liv, genom en konversation på självaste begravningsdagen, spelas upp i en slags retrospektiv. Högläsning är en underskattad och lite bortglömd konstform. Den här bitande kalla lördagseftermiddagen är det riktigt skönt att få värma sig i Skölds varma stämma.
Sedan följer ett uppspel av den sällan spelade enaktaren Inför döden. Pjäsen hör knappast till Strindbergs mästerverk och privatpersonen Strindberg skiner mer än vanligt igenom i texten. När Strindberg skrev dramat om gamle herr Durand, som begår dubbelt självmord för att hans döttrar ska få ut de försäkringspengar som kan rädda deras skuldsatta ekonomi, låg författaren i skilsmässa med Siri von Essen. Strindberg vill tydligt väcka sympatier för sitt åldrade alter ego Durand, offer för en mer eller mindre organiserad kvinnokonspiration. Pjäsen är också riktad till Strindbergs egna barn: Ni ska inte tro på er mors lögner. Karaktärsteckningen är med andra ord högst ensidig.
Det här är första gången Uppsala riksteaterförening använder bibliotekets lokaler som spelplats. För den här typen av enkla och sympatiskt opretentiösa evenemang funkar det bra. Brist på vettig belysning är det största problemet. Vill man göra fler liknande arrangemang i framtiden skulle man behöva ordna med bättre ljus.