Från vänster: Staffan Kulling, Jan Manhem, Boo-Walter Eriksson, Ingemar Hansson, Thure Svensson, Gösta Wiking, Ingemar Bodén, Michael von Rosen, Robert Palm, K-G Widén.
Alla tog examen från flygskolan 1959.
Stämningen är god bland de gamla stridspiloterna som samlats vid flygbasen i Ärna. För Staffan Kulling, som bott i Uppsala sedan 1960 och som varit stationerad som stridspilot här, blir det ett kärt återseende.
– Vi flög ju J 29 flygande tunnan här på F 16 bland annat. Sen blev det J 35 Draken. Men allt det här vi flugit står ju på museum nuförtiden.
De som samlats tog alla examen från flygskolan i Ljungbyhed 1959, nu är de i 85-årsåldern. Sedan de tog examen har de haft återföreningar då och då, för att träffa gamla kollegor och prata flygarminnen. På dagens återträff ska de bland annat få höra stabschefen på F 16 berätta om hur flygvapnet är organiserat i dag.
– Vi har varit ifrån flygvapnet i 25 år eller mer, så det är mycket nyheter för oss. Riktigt spännande. Och så är det roligt att träffa alla igen, säger Staffan Kulling.
Staffan Kulling var stationerad på F 16 i många år under 60-talet.
På plats är också Jan Manhem, som blev pilot på ett kommersiellt flygbolag efter tiden som stridspilot. Han berättar att inom kommersiellt flyg är målet att ta sig från punkt A till punkt B på säkraste och enklaste möjliga sätt. Men att flyga för flygvapnet var en betydligt mer dynamisk typ av flygning.
– Stridsflyg är en helt annan värld. Man kan flyga nere på tio meters höjd med en 37:a (Saab 37 Viggen, reds.anm.), sedan bara rätt upp till tio kilometer. Det finns ingenting som går att jämföra med den känslan. Det är häftigt.
Saknar du det?
– O ja, enormt mycket, säger han.
Saab flygplan 37 Viggen.
Men spänningen med att flyga kom till ett pris. Många unga män fick sätta livet till när de flög J 29 på 50- och 60-talet.
– Tunnan var ett fantastiskt flygplan, men svårfluget. Vi tappade alldeles för många av våra kollegor under den tiden i början. Det var ju säkert tio piloter om året i svenska flygvapnet som flög ihjäl sig, kontinuerligt, säger Jan Manhem.
J 29, ofta kallad "flygande tunnan" på grund av sitt utseende, ett av flygplanen som Staffan Kulling och hans kollegor flög under 50- och 60-talet.
Alla verkar nöjda med sin tid inom flygvapnet. Ingemar Hansson summerar:
– Det är som det står i flygvapnets moderna rekryteringsannonser: "Flygvapnet – så högt man kan komma", säger han.
Jan Manhem flikar in, till allmänt skratt:
– Och Marinen, så lågt man kan sjunka.
De pensionerade stridspiloterna hade sin första återförening 25 år efter att de tagit examen. Sedan dess har de det allt oftare. Den här gången blev det på F 16 i Uppsala.
Thure Svensson menar att det säger något om banden som knutits mellan dem, att de alla fortfarande ses efter 63 år.
– Vi har fått ett spännande liv, alla vi som fick lov att komma in i flygvapnet. Glädje och sorg, men stort kamratskap, säger han.