Storverk om liberalismen

En del på den yttersta vänsterkanten kallar allt som de ogillar för liberalt. En del av deras motståndare bekräftar bilden - allt som inte är socialistiskt påstås vara liberalt. I ett sådant klimat är det en befrielse att läsa Svante Nycanders nyutkomna Liberalismens idéhistoria med underrubriken Frihet och modernitet (SNS Förlag). Nycander, under många år chefredaktör för Dagens Nyheter, går på djupet, klargör viktiga samband och påpekar verkliga skiljelinjer.
De som tror att det finns en ursprunglig, "ren", liberalism som sedan reviderats eller kanske förvanskats har fel. Liberalismen har alltid uppträtt i många nyanser. Men ordet kan därför inte betyda vad som helst. Nycander sammanfattar den liberala traditionens enhet i fyra punkter.

Sekularism. Människor måste vara fria att själva välja vad de ska tro eller inte tro på och har förmågan att själva söka efter bättre kunskap.

Universalism och individualism. Varje människa är i första hand en individ och som sådan lika mycket värd som varje annan människa.

Konstitutionalism. Politiska beslut ska fattas i former som innebär fri debatt, fria val och möjlighet till kontroll av makthavare.

Marknadsekonomi. Fri företagsamhet, fri handel, fritt val av yrke och bostadsort etc ger individerna större valmöjligheter än alla system med centraliserat beslutsfattande.
Den som vill kan också med fördel lägga till en femte punkt - den intellektuella hållning som i Karl Poppers efterföljd kallas "kritisk förnuftstro" och som utesluter
utopier och patentlösningar som genomdrivs utan hänsyn till verkliga behov.

Herbert Tingsten, Sveriges främste liberale idéanalytiker och publicist, hävdade en gång att liberalismen har drag av "snusförnuft". Men snusförnuft behöver inte vara något dåligt - åtminstone inte om man betänker alternativen.
Nycander fördjupar dock bilden väsentligt. Den intressanta brytpunkten i liberalismens idéhistoria uppträder vid tiden för franska revolutionen. Den äldre, av Locke inspirerade tradition som betonar individuella rättigheter och rätten att göra uppror, blir en amerikansk nationalideologi medan liberalismen i Europa blir en ideologi för en förnuftig medelväg mellan blodig revolution och nattsvart reaktion. Och i en besläktad tankegång poängterar Nycander att bilden av de klassiska liberalerna som naiva optimister är felaktig - tvärtom syftade deras krav på personlig frihet och demokratiska spelregler till att hindra dåliga härskare från att göra alltför mycket skada.

Ofta heter det att liberalismen i dag har segrat. Och liberala drag har förvisso trängt in ganska djupt också i partier som från början hade helt andra mål och idéer - i alla fall i länder av Sveriges typ. Men som den amerikanske idéhistorikern Stephen Holmes konstaterat så finns det också en principiell antiliberalism som ständigt manifesterar sig på nytt.
Konstitutionalismen accepteras som en allmän ram - men tanken att politiska spelregler binder också majoriteter väcker alltjämt motstånd. Marknadsekonomin framstår för de allra flesta som det enda ekonomiska system som fungerar och som kan förenas med ett fritt samhälle i övrigt. Men planekonomiska reflexer är seglivade.
De allvarligaste hoten just nu är nya - eller nygamla. Sekularismen utmanas av dem som vill förbjuda kritik av religioner. Universalismen och individualismen hotas av dem som sätter "identitet" - kön, religion, etnicitet, kultur över den enskilda människan, liksom av dem som är beredda att överse med främlingsfientlighet hos politiker som säger sig vara mot höga skatter och stor offentlig sektor.
Historien visar att det som vunnits under lång tid snabbt kan förloras. Därför behövs alltid medvetna liberaler. Svante Nycanders bok gör det svårare att förvanska eller förtränga det liberala idéarvet.