Att tända ett ljus i kyrkan till minne av en saknad anhörig kan vara ett av många sätt att bearbeta sorgen, menar Lars Björklund.
Döden, som vi i vanliga fall kämpar för att inte tänka på, har under det senaste halvåret varit ovanligt närvarande. Dagliga rapporter i medierna om hur många som avlidit i pandemin är bara ett exempel där döden tränger sig på.
Någon som varit nära död och kris under lång tid är Uppsalabon Lars Björklund. I 22 år arbetade han som sjukhuspräst vid Akademiska sjukhuset där han ägnade en stor del av sin tid åt barn med livshotande sjukdomar.
Från 2001 har han varit kaplan, "huspräst", vid Sigtunastiftelsen. Där har han hållit kurser och retreater men också fortsatt att arbeta som själavårdare genom samtal med krisdrabbade människor, fram till sin pensionering i somras.
Något som underlättat för Lars Björklund i hans ofta tyngande arbete har varit känslan av att kunna hjälpa andra. Men också insikten att det går att resa sig och gå vidare.
– En ljusglimt är att upptäcka att vi människor har så stark livsvilja. Det går att hantera och ta sig genom mycket svåra situationer, säger han.
Under åren har Lars Björklund skrivit flera böcker om bland annat sorg och hur barn möter döden. Han är även aktuell som medarbetare i en serie på SVT där tv-profilen Claes Elfsberg berättar hur han hanterat saknaden efter sin döda dotter.
En del som förlorat en nära anhörig har blivit besvikna på sin omgivning. Personer kring den sörjande blir osäkra och vet inte hur de ska uppföra sig. De kanske går över till andra sidan gatan för att slippa ett jobbigt möte.
Hur ska man bete sig om någon i ens närhet drabbas av svår sorg?
– I många fall räcker det att vara närvarande, svarar Lars Björklund. Man behöver inte alltid säga så mycket men bara att man finns nära kan betyda mycket. Närvaron gör ett jobb genom att den minskar människans känsla av övergivenhet.
– I väldigt svåra situationer kan man inte göra så mycket, det som inträffat har ju redan hänt. Ibland kan man känna att det inte gav så mycket att man bara var närvarande, men efteråt kan det ändå visa sig att det hjälpte.
Samtidigt betonar han att hur man ska agera hänger på vilken relation man har till den som befinner sig i kris.
– Den största faran i en kris är att man blir för ensam. Därför är det bra att höra av sig. En person sa en gång till mig: "Jag vill skriva något men jag vet inte vad jag ska skriva". Jag gav personen rådet att skriva just det.
Något Lars Björklund avråder från är att försöka trösta.
– När något mycket svårt har inträffat finns det ingen tröst som hjälper. Den som är död har ju dött och hur mycket man än gör så räcker det inte.
– Vid en tragedi måste man uthärda att det inte finns någon tröst att ge. Det viktiga då är att inte överge personen men det är en svår konst eftersom sorgen är en så utdragen process. Man måste finnas där länge, men ofta har man inte räknat med hur lång tid ett sorgearbete kan ta.
Lars Björklund.
Finns det något som kan hjälpa människor att ta sig igenom en lång och utdragen sorgeprocess? Enligt Lars Björklund kan det vara läkande för den sörjande att uttrycka sina känslor så att det svåra inte bara blir ett mörker.
Det kan göras på en rad sätt säger han. Från att prata med någon till att måla en tavla, att plantera ett träd eller tända minnesljus i kyrkan.
– All kultur är egentligen ett svar på människans behov av att uttrycka sig. Vår existentiella utsatthet behöver kulturen. Det är nödvändigt för oss att skapa bilder och berättelser, att hitta ett språk för det ordlösa.
Själv har Lars Björklund starka kulturella intressen och har gett ut flera diktböcker. Här är en dikt han skrivit om just vikten av att få stöd av andra människor när känslorna blir för svåra:
"Ingen orkar bära sig själv
ingen
när kraften sinar
måste självkänslan
förankras utanför
hos någon annan
någon
som kan bära den ett stycke
bevara den
tills orkeslösheten tagit slut".
I juli gick han i pension från Sigtunastiftelsen men jobbar vidare på ett vikariat som sjukhuspräst vid Akademiska sjukhuset. Därmed är Lars Björklund tillbaka där han började. Vid 68 års ålder fortsätter han att möta människor som befinner sig i svåra situationer och ibland står inför vetskapen att deras liv håller på att ta slut.
Lars Björklund, en av landets mest kända själavårdare, har gått i pension.
Under åren har han bland annat lett grupper för föräldrar som förlorat sina barn. Hur orkar man gång på gång möta människor som går igenom tragedier? Lars Björklund säger att han har förmågan att hålla en professionell distans och på kvällen släppa det han varit med om under dagen. Han betonar att ingen skulle bli hjälpt om han själv förlamades av sorg.
– Anhöriga till de som sörjer orkar inte höra hur mycket som helst från den som lider men till mig kan den sörjande säga vad de vill. Det kan innebära en avlastning för de anhöriga.
– En gång träffade jag en 15-årig flicka som hade cancer. Hon sa: "Innan jag börjar prata måste du lova att inte börja gråta. Jag orkar inte med en till vuxen som gråter". Jag såg som min uppgift att ge henne ett rum för sin sorg och följde henne tills hon dog.
Är du själv rädd för döden?
– Nej, inte när jag sitter i lugn och ro. Men om det händer på riktigt kan ju situationen bli en helt annan, jag tror inte man kan bli helt sams med döden. Något jag tänkt på under pandemin är hur döden kommit nära. Under katastrofer som Estonia och tsunamin var det "vi här och de där". Men pandemin har fört oss in i samma rum.
Vad tror du händer efter döden?
– Jag är öppen för att det kan finnas en fortsättning men det är inte något jag ägnat så mycket tid att fundera över.
Lars Björklund.
Man kunde tro att den som mött så många människor i sorg skulle vara tyngd och allvarsam. Men Lars Björklund ger långt ifrån något svårmodigt intryck. Tvärtom verkar han ha lätt till skratt och säger själv att han är ganska rolig.
Kulturen fortsätter att vara en stor källa till glädje i hans liv. I och med att han lämnat tjänsten på Sigtunastiftelsen får han mer tid över till att odla sina kulturella intressen.
Där utgör musiken en viktig del. Ibland spelar han gitarr tillsammans med gitarristen Siddhi J. Sundt och framför då även egna dikter. Dessutom sjunger han under ledning av sin fru som dirigerar en kör med namnet Barbro Björklunds kammarkör.
– Musik rymmer ju alla möjliga känslor, både längtan, sorg och glädje. Ibland tänker jag att jag sjunger mig tillbaka till livet.
Fotnot. Dikten i texten är hämtad ur Lars Björklunds bok ”Det som ger hoppet liv - fem förutsättningar”.