Nu är jag inte längre med i Greenpeace, och håller väl inte med om allt organisationen ägnar sig åt, men jag är fortfarande imponerad av arbetet. Det finns knappt någon annan miljöorganisation som så effektivt tvingar in bortglömda och avlägsna frågor i debatten.
Svenska Dagbladet, 17 juni: ”Greenpeace generalsekreterare Kumi Naidoo har gripits sedan han klättrat ombord på oljeriggen Leiv Eiriksson utanför Grönlands västkust.”
Och varför det? Jo, för att protestera mot företaget Cairn Energy, som vill borra efter oljefyndigheter i den arktiska havsbottnen. Greenpeace oroar sig, som de plägar göra, över riskerna för miljön, och kräver att få se Cairn Energys katastrofplanering. Men företagsledningen vägrar. Greenpeace menar att det troligen är för att planen ändå visar det alla vet: att det inte finns mycket att göra om en oljeplattform havererar i dessa områden.
Det arktiska landskapets känsliga ekosystem är, som Annika E. Nilsson redogör för i en färsk skrift från Utrikespolitiska institutet (Världspolitikens dagsfrågor 3/2011), riktigt illa hotat. Det är inte bara oljeexploatörer som härjar, utan områdets djur- och växtliv hotas också av till exempel utfiskning och miljögifter. Den globala uppvärmningen tycks dessutom slå hårdare mot Arktis än nästan någon annan del av Jorden. Sedan mitten av sextiotalet har temperaturen stigit med två grader norr om polcirkeln, trots att den genomsnittliga uppvärmningen över hela klotet bara varit ungefär en halv grad.
Just is smälter som bekant ganska lätt.
Tyvärr är det väl inte så många som går och funderar på arktisk miljöpolitik till vardags, oavsett Annika E. Nilssons intressanta skrift, och då är det trots allt tur att vi har grupper som Greenpeace. Det finns numera mycket jag inte håller med dem om, som kärnkraften för att nämna något, och Greenpeacemedlem blir jag nog aldrig mer.
Men så länge de fortsätter fara runt i sina små gummibåtar, ställa till problem och föra oväsen, så finns det i alla fall hopp om att livsfarligheter som arktiska djuphavsriggar kommer upp på dagordningen. Och för det ska de ha tack.