Stora daldansen leddes av skickliga taktiker
Bönderna som ledde Sveriges senaste, och förmodligen sista, stora bondeuppror var inga klåpare som drabbats av den politiska sjukan men inte förstod sig på politik. Stora daldansen 1743 leddes tvärtom av goda taktiker med stort politiskt självförtroende och kunnande.
Den tändande gnistan blev tronföljdsfrågan. 30 maj 1743 utgick upprorsbudkavle från Mora. Bondehären besatte Falun redan i början av juni och tågade sedan vidare mot Stockholm. Den uppgick vid den tiden till 4 500 man, beväpnade med musköter, jaktbössor, spikklubbor och spjut. Landshövdingen och andra ståndspersoner tvingades följa med tåget till Stockholm.
Marschen gick fredligt till. Men sedan bondehären slagit läger i huvudstaden, steg nervositeten. Upproret slutade med en militär drabbning på Gustav Adolfs torg, mitt inne i Stockholm, där 40 bönder dog och 90 skadades. Sex av bondeledarna dömdes året efter till döden och avrättades.
Moderna metoder
I dag kan det verka självklart att alla får delta i den politiska debatten. Men när bönder från Dalarna ville blanda sig i rikspolitiken på frihetstiden, uppfattades det som oerhört provocerande.
Bönder förstod sig inte på politik, menade dåtidens styrande. De borde ägna sig åt att bruka jorden och nöja sig med att de var representerade i ståndsriksdagen. Upprorsledarna ansågs ha drabbats av den politiska sjukan.
Men det stämmer inte alls med den bild som historikern Karin Sennefelt från Uppsala universitet tecknar av Stora daldansens ledare.
Det är ovanligt inom historieforskningen att man kan dra slutsatser om hur vanligt folk tänkte i politiska frågor, men i dalupprorets fall har det varit möjligt tack vare mycket goda källor. Hon diskuterar i sin avhandling hur upprorsmännen uppfattade kungamakten, riksdagen och sin egen roll i samhället. Dalkarlarna agerade har hon studerat utifrån teorier om hur moderna sociala rörelser mobiliseras. Resultatet blev en helt ny syn på bondeledarna för över 250 år sedan.
Omvärderade
Karin Sennefelt visar att det inte var några klåpare som ledde upproret. Ledarna var tvärtom goda taktiker och mycket skickliga på att samla stöd och effektivt nyttja de vanliga politiska kanalerna på ett effektivt sätt.
Dalkarlarna ansåg att deras åsikter var av stor betydelse och de visade ett anmärkningsvärt självförtroende i politiska frågor. De försökte påverka beslutsfattandet på många olika sätt, allt ifrån att besöka riksdagen till att bojkotta skatter och tåga till
Stockholm. Deras protester framfördes vid taktiskt väl valda tillfällen, då de kunde få så stort stöd som möjligt.
Avhandlingen läggs fram 23 november.
Så jobbar vi med nyheter