Stolriket nära att slås i spillror
Framtiden är oviss för det som Östervåla är mest känt för - stolssnickerierna.I nästa månad flyttar Henrik Jonsson och Emil Sedvall ur verkstaden på Dalvägen.
Ibland är Tage Olsson guide på stilmöbelmuseet på hembygdsgården. Museet med sin utställning drar mycket folk på sommaren.
Foto: Hans Lundgren
— Det går inte att ta ut 350 kronor i timmen och under den nivån kan man inte driva ett företag, säger Henrik Jonsson.
Lösningen har varit att arbeta nästan jämnt.
Nu skaffar de sig var sin heltidsanställning i stället: Emil blir byggnadssnickare i Gävle, Henrik går över till stålindustrin.
Skylten speglar dåtiden
"Välkommen till stolriket" står det på stora skyltar vid infarterna till Östervåla.
— Det ser jag som en historisk hälsning, inte som marknadsföring av dagens stolstillverkning, säger Tage Olsson, 68 år, som tillsammans med brodern Tord, 60 år, snart är ensamma om att leva på att snickra stilmöbler.
För hundra år sedan var Östervåla ett stolrike. Det som började som extrainkomster för fattiga bönder på vintrarna ledde till snickarverkstäder inte bara i Åby (Östervåla) utan också i småbyar som Kartan, Bjurvalla, Staffansbo och Västersälja.
— Men snickarna kunde inte samarbeta och få upp priserna. Möbelhandlarna kunde åka omkring till verkstäderna och pruta, säger Henrik Jonsson.
Få väljer att köpa kvalitet
Och låga priser lider snickarna av än. Under de senaste decennierna handlar dessutom nästan alla sina möbler hos de stora butikskedjorna.
— Folk köper hellre stolar som kan skruvas ihop på dagen än väntar på våra handgjorda stolar för kanske det tredubbla priset men som i stället håller i generationer, säger Henrik Jonsson.
Hans svärfar Bertil Lindblom, 76 år, har arbetat i yrket i 60 år och kommer fortfarande till verkstaden varje dag för att hjälpa till några timmar.
— Det är synd att inte traditionen kan hållas vid liv, säger Bertil Lindblom.
Snickarcentrum gick i graven
Snickarcentrum i Östervåla, som startade år 2001 var ett försök att förstärka stilmöbelsnickarnas marknadsposition, men efter bara ett par år lades satsningen ned på grund av dålig ekonomi och företagets maskiner såldes.
I fjol stängde också Stilmöbelskolan efter tio år. Orsaken var att utbildningen inte längre fick del av interkommunala bidrag, det vill säga att hemkommunerna betalar för eleverna.
Maskinerna och verktygen finns i dag i förvar hos en av skolans tidigare lärare, Uno Eriksson.
UNT: Kanske kan skolan återuppstå i Heby i stället?
— Det är målet. Vi har bildat en ekonomisk förening som fått tillstånd av Skolverket att bedriva utbildningen, vilket berättigar till statsbidrag och att eleverna kan få bidrag och lån från CSN.
Men ettåriga kurser i stolmakeri och bildhuggeri är inte aktuellt ännu.
— Det är svårt att ställa i ordning en lokal när vi inte vet om vi har några elever. Och utan lokal är det svårt att rekrytera elever. Det är ett slags moment 22, säger Uno Eriksson.
— Däremot kan det redan i höst bli fråga om helg- och veckokurser i bildhuggeri i Bryggeriet i Heby.
De stora skyltarna vid infarterna kanske kan få andra än turister intresserade, tror Tage Olsson i sin verkstad på Bergsgatan i Östervåla.
— Jag och Tord kan inte arbeta i alla tider. Kanske kommer det någon en dag som vill köpa verkstaden som far byggde 1944 och fortsätta traditionen, säger han?
Ibland är Tage Olsson guide på stilmöbelmuseet på hembygdsgården. Museet med sin utställning drar mycket folk på sommaren.
God efterfrågan just nu
Nu tycks Tage själv vara en del av slutet på en epok. Hur kännas det?
— Jag har inte tänkt den tanken, svarar han.
Han och Tord levererar till grossister, en i Helsingborg och en i Upplands Väsby.
— Efterfrågan är bra nu. Vi har svårt att hinna med sedan brorsan Harald gick bort för sex år sedan, säger Tage Olsson.
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!